Ibland börjar man läsa vissa böcker vid precis fel tidpunkt och det slutar med att de bara blir liggande. Det är långt ifrån böckernas fel utan det är bara livet runt omkring som är fel för boken. Men så ibland plockar man upp den där boken igen och genast sugs man med in i historien. Så var fallet mellan mig och Sagoberättaren av Antonia Michaelis. För idag fick jag så äntligen lite sug efter den här historien som jag har gått och suktat efter så länge, och idag var det ingenting som kunde hålla mig borta från denna fantastiska bok, det blev till en kärlekshistoria inte bara mellan Anna och Abel, utan mellan Anna bloggaren och Sagoberättaren.
En dag får Anna upp ögonen för den polske apotekaren på skolgården. Hans namn är Abel och det är något hos Abel som får Anna att sugas in i hans värld. Abel lever inte i någon rosenskimrande värld, nej han är 17 år, ska ta studenten men tvingas samtidigt ta hand om 6 år gamla syster eftersom deras mamma har försvunnit. Anna å andra kommer från en välbärgad familj, ska sticka till England efter studenten och sedan plugga vidare. Kan deras bakgrunder bli en bra grund att bygga ett förhållande på eller är de för olika. Och vad är det Abel håller på med om nätterna, och varför dör människor runt omkring dem.
Men något som håller dem samman är i alla fall Abel sagor för Anna och sin syster, sagor om den lilla drottningen och om Rosenflickan.
Mina förväntningar på den här boken var höga, skyhöga. Hallå - boken heter Sagoberättaren och en mer lockande titel vet jag inte om jag har varit med om någon gång. Dessutom har jag läst en mängd positiva recensioner om boken. Men aldrig trodde jag att den läsupplevelse jag skulle få skulle vara så positiv. Alla förväntningar upplevdes med råge. För boken är fantastisk.
Hela tiden berättas det två parallella historier - historier som egentligen är en och samma historia. Den ena är verkligheten, den där Anna lär känna Abel och de blir kära i varandra. Den andra är när Abel berättar sagan om Den lilla drottningen sjunkna ö och deras resa till fastlandet. En saga som är väldigt lik verkligheten. Min favoritbit är sagorna. De är så väl berättade så jag sitter ofta med på cafét eller var de nu är samlade för att lyssna på sagan och hör sagan berättas i mina öron. Den är så levande att jag kan själv se sjölejonet, den gröna båten eller rosfolket. Men den här sagan berättad av en mästare hade inte varit fullt så levande om det inte hade varit för den verkliga världen där allt upprepas. Och där man kan se de verkliga karaktärerna i deras riktigta roller. Det är helt enkelt underbart. Mer kan jag nog egentligen inte säga.
Abel är ett kapitel helt för sig själv i den här recensionen. Han är en sådan karaktär som jag själv kan falla handlöst för med sitt hårda yttre, mjuka mitt och med en skrämmande historia bakom sig som jag på alla sätt vill laga och göra rätt. Mitt hjärta blöder för honom och kan inte än älska honom för sin kärlek till sin syster och den som utvecklas för Anna. Och jag är med honom hela vägen - enda in till slutet.
Jag trodde när jag började läsa boken att detta skulle vara en vacker kärlekshistoria. Men ingenting kunde vara mer fel. Det här är en mörk bok - enda från början. Det är heller ingen perfekt värld som målas upp. Den innehåller sorg, smärta, rädsla - allt som behövs för att göra en bra saga, men samtidigt innehåller den kärlek och hopp, något som är så otroligt viktigt. Men det är kanske just för att den är så mörk som den kommer leva kvar med mig så länge som den kommer göra. För det kan jag lova, det här är inte en bok som försvinner ut ur medvetandet med en gång. Den lär ältas om och om igen i mina tankar och i mitt känsloregister. Dessutom lär den kräva en omläsning inom en inte allt för avlägsen framtid.
Det är också otroligt befriande att läsa något som är icke-amerikanskt. Författaren är tyska och den utspelar sig också i Tyskland och jag måste säga att den där skillnaden jag uppfattar i språkanvändandet (även om jag har läst en översatt bok) känns skönt och lovande. Jag måste nog helt klart börja läsa mer tysk litteratur för allt det jag läst hittills har jag gillat mycket (Kerstin Giers Ädelstenstriologi är det andra tyska).
Nu ska jag sluta att skriva mer om Sagoberättaren. Det är bättre att du som orkar läsa den här långa texten istället plockar upp boken och läser den själv. En riktigt bra bok som kräver sin läsare. Och jag önskar just nu att jag var du så jag fick uppleva boken från första stund ytterligare en gång, utan att den fick bli liggande så där hemskt länge i början.
Tack Opal för recensionsexemplaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar