Den röda pyramiden av Rick Riordan

Sadie och Carter är syskon men sedan deras mamma dog så träffas de bara två gånger om året. Dagen innan jul är en sådan dag och deras pappa har bestämt sig för att dra med dem till British Museum där han ska göra något med Rosettastenen. Det verkar inte riktigt gå som planerat och det hela slutar med att deras pappa blir fångad av en man med röd hud i en kista. 
Detta är början på ett äventyr för Sadie och Carter, ett äventyr som inte bara går ut på att försöka rädda sin pappa utan också genom att lära sig sina egna magiska krafter och en hel del om Egyptens gamla gudar.

Jag har faktiskt lite svårt att bestämma mig för vad jag tycker om den här boken. Det finns hur mycket som helst i den som jag älskar, men så finns det vissa bitar jag har lite svårare för.
Först och främst älskar jag verkligen konceptet. Hallå, egyptisk mytologi är bland det mest intressanta jag vet och hade förmodligen kunna tänka mig att jobba som egyptolog/arkeolog. Jag älskar hur Riordan leker med det gamla och trollar lite, gör det lite mera lättförståligt och helt plötsligt tycker ungar att det är jättekul med både religion och historia. För jag som har läst en helt del om detta i andra böcker ser ju verkligen hur grundidén med gudarna stämmer helt överens. Han har bara gjort dem lite mera mänskliga och lite (okej mycket) roligare och tokigare. Att sedan göra hela berättelsen till ett äventyr utöver det vanliga är fantastiskt.
För ett äventyr är precis vad det här är. Från sida ett till sida 578 så är det full fart hela tiden. I varje kapitel stöter vi på ett nytt monster, en ny gud, eller så är det helt enkelt bara så att en babian kör husbil. Det händer saker hela tiden. Faktum är att det är en av de sakerna jag inte är helt övertygad om. Ibland hade det varit ganska så skönt att få andas och ta det lugn lite i sin läsning. Man hinner aldrig stanna upp och reflektera över vad man läser förrän man är vidare.
Boken är skriven ur två berättarperspektiv. Vi får läsa två kapitel med Carter och två med Sadie för att sedan hamna hos Carter igen. Tyvärr tycker jag inte att berättarrösterna skiljer sig nämnvärt från varandra vilket stör mig lite i min läsning. Ibland får jag gå tillbaka och se vem kapitlet handlar om. Jag gillar idén med utförandet brister lite. Annars gillar jag båda våra huvudkaraktärer. Sadie är den lite tuffare, kaxigare lillasystern som pratar före hon tänker medans Carter är lite mer eftertänksam och lugn. Men de kompletterar varandra bra.
Ett stort plus i den här boken är helt klart kapitelrubrikerna. Vad sägs om En demon med gratis varuprover, eller Degkillen tar med oss på en tur, eller Män frågar om vägen (och andra tecken på jordens undergång). Vissa är riktigt roliga och alltid kan man räkna ut varför kapitlet heter som det gör efter att man har läst kapitlet men innan har man ingen aning. Sådant gillar jag.
Som ni ser, mycket är absolut väldigt bra i den här boken, men det finns några minus. Sen tror jag kanske att jag hade haft lite större behållning av att läsa boken på orginalspråk. Eftersom jag har läst Percy Jackson serien på engelskan så är jag bekant med Riordans språk och jag tycker jag tappar lite av underfundigheten i översättningen.

3 anledningar till varför Den röda pyramiden är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Att lära sig någonting medans man läser och dessutom på ett mycket roligt sätt är väl aldrig fel. Jag rekommenderar absolut alla med barn i åldern 10-12 år att läsa denna för sina barn. Ni kan få många roliga skratt ihop.

2. Det är egyptisk mytologi. Mycket mer behövs egentligen inte för att jag ska gilla.

3. Det finns bilder i boken. Eller bilder är fel att säga, det finns hieroglyfer. Det är detaljer som förhöjer läsningen.

Den röda pyramiden får 4-/5 i betyg av mig.

Tack Modernista för recensionsexemplaret.

Detta är första boken i Kane Krönikan som jag tror innehåller 3 böcker.