Noria har hela sitt liv fått veta att hon ska bli temästare, precis som hennes far har varit för henne och vidare i generationer. Det är ärofyllt att vara temästare, man är respekterad av alla och under själva te-ceremonin är alla lika mycket värda. Dessutom har du tillgång till lite mera vatten, vatten som annars är något som är en bristvara tack vara den tidiga erans människor och deras globala uppvärmning. Men Noria har en hemlighet om en plats som egentligen inte finns.
Den här bokens styrka är dess realism - trots att den utspelar sig i en dystopisk värld någon gång långt in i framtiden. Den är realistisk på så sätt att skärper vi oss inte med våra utsläpp och föroreningar så kommer vi att ha en värld som inte är helt olik den Itäranta beskriver för läsaren. Vi pratar om en värld med väldigt begränsad tillgång till vatten och där krig råder över just tillgången till detta. Vi pratar om en värld som helt styrs av solenergi och där folk går och rotar i sophögar efter plastbitar som ses som ett väldigt användbart material. Ett material som har legat i flera hundra år utan att förmultna. Läsningen ger en helt klart lite skrämselhicka av den anledningen.
Handlingen är helt centrerad kring Noria och hennes vardag och hur hon vill så mycket mer än vad hon har möjlighet att ge. Hon tror fullt och fast på att det måste finnas något mer än vad regeringen och krigsmakten Qian vill låta folket se och veta. Man kan ana en stor godhet hos henne och jag tycker man tydligt ser hennes växande som karaktär. Däremot får jag inte riktigt grepp om karaktärerna i hennes närhet, föräldrarna och hennes bästa vän.
Något jag hade förväntat mig ganska så mycket av i boken var miljöbeskrivningarna. Jag hade fått för mig att det skulle vara svindlande beskrivningar av fjällmarker. Fråga mig inte vad jag hade fått det ifrån, för dessa saknas. Lite får jag ju skylla mig själv, som sett sådana underbara vyer för ögonen innan jag ens läst boken, men lite snopen blev jag allt. Visst finns där några få beskrivningar, men de får nog helt enkelt inte plats i boken.
Boken är kort, inte ens 250 sidor, och även om det är mycket som hinns med på sidorna så hade det enligt min mening faktiskt inte gjort något om boken varit lite längre. Jag tycker helt enkelt att det är mycket beskrivningar av världen och om Noria, men själva handlingen saknar en hel del. Det händer egentligen ingenting. Där finns också en hel del trådar i historien som lämnas oavslutade, hängande och dinglande lite i luften sådär. Jag har heller absolut inte en aning om det här är första delen i en serie eller om den helt enkelt slutar så här. Det finns saker som tyder på både och.
Minnet av vatten får 3/5 i betyg av mig.
Tack Modernista för recensionsexemplaret.
Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar