Det storslagna slutet (trodde jag)

Nu är hela sviten utlyssnad. Jag skriver givetvis om Philip Pullmans Den mörka materian. Och det är nästan så det är lite äntligen över det. 3 månader har det ungefär tagit för hela sviten. Kanske inte så konstigt med tanke på att det är massiva böcker (vet faktiskt inte hur många timmar) och sen kan det också bero på att jag har haft en dålig period då jag inte varit ute och gått så mycket. Det är nämligen oftast då jag lyssnar på ljudböcker. Men idag i det vackra (läs blöta - det töar) vintervädret kunde jag inte motstå att ta mig en promenix och lyssna färdigt på del 3 - Bärnstenskikaren.

Bärnstensskikaren handlar om Lyra och Will och deras kamp mot det som är ont i världen. De uppmuntras hela tiden att ta sig till Lord Asriel (Lyras far) för att stödja honom i hans kamp mot auktoriteten (Gud). Men Lyra och Will går sina egna vägar - kämpar de slag som är viktiga för en pojke och en flicka som inte är barn men ännu inte vuxna. Bland annat inleder de ett slag mot dödsriket. Jag får träffa många nya bekantskaper, både bland människor och andra varelser som finns i alla de världar Lyra och Will reser genom.

Vet inte riktigt vad jag ska tänka och tycka om den. Bok 1 älskade jag. Jag var så inne i berättelsen om Lyra och Pantalaimon och var helt frälst över Lena Nymans fantastiska berättarröst. Bok 2 tyckte jag också var väldigt bra även som det var lite transportstäcka över den.  Givetvis var då förväntningarna på bok 3 skyhöga. Och det började bra - riktigt bra - trots att han hade lagt sig till med något vackert litet citat från någon känd person innan varje kapitel - något som förvirrade för det fanns inget liknande i de tidigare böckerna.
Boken tog vid där tvåan slutade och jag var genast inne i berättelsen. Men sen hamnar hela boken på lite sparlåga. Visst händer det saker hela tiden men jag förstår liksom inte betydelsen av det hela och det är nästan lite för utsvävande. Det händer så mycket så det blir aldrig spännande av en intressant händelse. Dessutom tycker jag att det lämnas en hel del lösa trådar lite var stans som jag gärna hade velat skulle bundits ihop bättre när det väl närmade sig slutet. Har en känsla av att Pullman har så mycket idéer som han vill utnyttja så det blir blaha blaha.
Slutet är lite så (utan att fördärva för någon). Jag tycker att tanken med slutet är kanon - riktigt, riktigt bra men han det sprutas ut så många ord så jag ibland tappar bort mig lite. Sista kapitlet hade kunnats göra betydligt kortare. Ja egentligen hela boken.

Men till sist så är jag egentligen väldigt nöjd med min läsupplevelse som helhet. Det är en fantastisk berättelse som han har kokat ihop Pullman och jag kan varmt rekommendera den för den väcker en hel del tankar om livet och döden samt religionen och dess makt. Dessutom visar den på ämnen som ensamhet och att höra till, rädsla och mod, egenskaper som är viktiga att ha i sina tankar genom livet.