Sorry för gnäll men jag var bara tvungen att ventilera lite.
2017-09-18
Ångest!
På lördag blir Elin 10 månader gammal. Jag säger gammal och menar det för vart f*n har tiden tagit vägen. Det betyder också att jag varit hemma utan att jobba i nästan ett helt år då jag gick hem på graviditetspenning den 1:a oktober förra året. Men jag säger nästan för här kommer vi till det riktigt ångestfyllda som just nu börjar ge mig lätt ont i magen. På onsdag ska jag börja jobba! Så nu har jag sagt det... så nu blev det helt plötsligt lite mera verkligt. Jag ska bara jobba onsdagar och fredagar året ut, 40 procent känns liksom lite lagom i början. Men just nu känns det som om jag ska lämna min lilla bebis ensam för alltid. Jag vet att det kommer gå bra. Jag vet att jag behöver komma hemifrån lite och bli Anna igen, komma in i någon form av rutin och vardag. Men ändå...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag kände exakt samma sak när det var dags för mig att jobba efter att ha varit hemma med min son i 10 månader. I mitt fall så gick jag till heltid direkt så det blev ju en stor omställning. Första veckan var hemsk, beordrade min man att skicka bilder på allt de gjorde. Ringde videosamtal till dem under rasten etc. Så 40% låter alldeles lagom, det kommer att bli jobbigt, men det kommer att gå bra!
SvaraRaderaJag är verkligen sjukt nöjd med att vi har kunnat lösa det så att jag bara kommer jobba 40% nu i början. Det är inte alla som har den möjligheten. Men trots det känns det jobbigt. Men som du säger, det lär gå över och man kan ju tyvärr inte vara hemma för alltid. Det hade jag nog helt ärligt inte velat heller.
RaderaJag vet exakt hur du känner dig! Efter första mammaledigheten på 11 mån började jag på nytt jobb så då var det mest kul att börja jobba (plus att hon skrikit vääääldigt mycket under dessa 11 månader) så det var med varm hand jag lämnade över till den ömme fadern. Efter #2 var det betydligt värre att gå tillbaka och efter #3 var det ren och skär ångest (och då drog jag ändå ut på ledigheten för varje gång). Insåg ju dessutom att nästa långa ledighet inte skulle bli förrän till pensionen... Men att gå tillbaka på deltid ett tag låter ju som en förträfflig idé, bara jobbet fattar att du inte jobbar 100% för då blir det lätt stressigt ;)
SvaraRaderaDet är skönt att höra att man inte är ensam, vilket jag kanske inte trodde heller. Men det känns onekligen lite i magen. Att bara jobba 40% är hur bra som helst. Det bästa är nästan att jag faktiskt inte kommer vara på min vanliga arbetsplats utan täcka upp på två andra förskolor som behöver lite extra personal. På så sätt lär jag inte heller hamna i det där med att man jobbar för mycket. Det känns skönt.
RaderaSå där tror jag att de flesta mammor känner när man skall börja arbe4ta och när man måste lämna ifrån sig sina små. Fast det var ända sedan 1978 när jag började lämna mitt första barn på förskolan så kommer jag ihåg som om det var igår hur fruktansvärt jag grät resten av vägen till jobbet varje morgon i flera veckor. På den tiden var föräldraledigheten bara 7 månader så han var ju jätteliten. Fick vara hemma tre månader längre när jag fick min tös för då hade man utökat föräldraledigheten. Men grät gjorde jag då också.
SvaraRaderaVisst lär de flesta mammor känna såhär, och på sätt och vis är det ju en himla tur. För det är väl mycket det föräldraskapet går ut på - att knyta an till en ny människa och alltid se till att de har det så bra som möjligt. Inte konstigt då att hela kroppen skriker att jag gör något fel även om det är till barnets pappa jag lämnar hennes. Helt plötsligt har man ju ingen kontroll över situationen längre. Plus den känslomässiga saknaden. Men jag vet att det här kommer gå bra och att Elin kommer att ha det hur bra som helst med sin pappa.
Raderajag vet precis hur du känner dig trots att det är många år sedan jag var i samma situation. trösta dig med att det är du som lider mest. din lilla dotter kommer att ha det jättebra. pappa är väldigt viktig för er lilla Elin. och du får ju vänja dig gradvis. du gör absolut inget fel. tvärtom. jag håller tummarna på onsdag.
SvaraRaderaTack för uppmuntran. Och visst är det som du säger - det är jag som lider mest och inte Elin. Hon har hur roligt som helst med sin pappa.
Radera