2 x Maria Gripe

Jag blev väldigt glad när jag för ett tag sedan fick hem ett paket från Modernista innehållande Pappa Pellerins dotter och Glasblåsarns barn av Maria Gripe. Nu har jag läst båda böckerna och haft lite olika upplevelse av dem men en sak är i alla fall helt klart. De är fantastiskt vackra böcker båda två.

Glasblåsarns barn

En marknadsdag försvinner det två barn från byns glasblåsare. De blir tagna av Härskaren som lever i en icke färdig stad långt, långt borta och han tar barnen enbart för att göra sin fru lycklig. Det bästa han vet är nämligen ordet tack. 
Det blir inte till någon trevlig tillvaro barnen tas. Visst kan de till en början få allt de frågar efter men när härskarinnan tröttnar på dem förpassas de till skuggorna. 

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska skriva om den här boken. Det må vara en av Maria Gripes med kända böcker men den passar helt enkelt inte mig. Visst kan jag förstå undermeningen i boken och hela den biten men samtidigt berörs jag inte riktigt av berättelsen. Den blir lite för abstrakt för mig just då och jag hade förmodligen velat ha en bok med mycket händelse och inte bara en massa tankemöda. Kanske passar den här boken mycket bättre att läsa vid ett annat tillfälle. Eller så var den helt enkelt inte riktigt något för mig.

Glasblåsarns barn får 2+/5 i betyg av mig

Pappa Pellerins dotter

Loella lever i en värld lite vid sidan om. Hon är elva år och sköter själv om sig själv, stugan och de två betydligt yngre bröderna enbart med hjälp av naturen. Hennes mamma är nämligen till sjöss och hennes pappa är det aldrig någon som pratar gott om. Men (som tur väl är) så tycker inte samhället att det är helt okej att en flicka lever på detta sättet utan medans bröderna hamnar hos en väninna till mamman så hamnar Loella på ett barnhem inne i staden. För henne är det en otrolig kontrast, med alla ljus, alla människor och alla ljud. För att klara av vardagen så börjar hon fantisera om sin pappa och hur han ska komma och hämta henne.

Den här boken tycker jag väldigt mycket om. Det är en fin berättelser om Loella och om de kontraster som finns i samhället. Ibland får jag lite känslan av Pippi Långstrump fast på ett mycket mera trovärdigt sätt. Loella är absolut inte starkast i världen och hon får vackert anpassa sig efter de vuxnas tyckande och tänkande.
Boken beskriver människor över lag på ett väldigt fint sätt. Det är inga onda eller goda figurer med i den här berättelsen, bara människor som givetvis har sina fel och brister men ändå väldigt realistiskt. Den här boken kan jag varmt rekommendera till alla. En riktigt liten pärla.

Pappa Pellerins dotter får 4/5 i betyg av mig,