Statyn av Athena Parthenos är nu återvunnen, men för den sakens skulle är inte våra hjältars uppdrag att se till så att jordgudinnan Gaia inte vaknar överståndet. Reyna och Nico tillsammans med satyren Hedge har fått i uppdrag att återlämna statyn till grekerna för att undvika ett krig mellan de grekiska och romerska halvgudarna. Samtidigt fortsätter resan för Percy, Annabeth, Jason, Piper, Frank, Hazel och Leo mot Grekland och Athen. Längs vägen är det som vanligt massor av monster som lurar och det är inte helt lätt att veta vem man kan lita på och vem som är fiende.
Den här boken var definitivt en av årets mera efterlängtade boksläpp och nu när jag har läst den kan jag inte låta bli att känna mig lite sorgsen. För nu är ju äventyret slut - över - finito. Som jag har älskat den här serien rätt igenom - och den här boken är absolut inget undantag. Att en sista gång få återknyta bekantskapen med alla mina favoritkaraktärer och vänner är väldigt skönt.
Det är som vanligt högt tempo, mycket humor och en hel del ny kunskap om grekisk och romersk mytologi. Precis vad jag vill ha. Vi får dessutom läsa ur många av karaktärernas perspektiv (precis som vanligt) och även om jag till och från väldigt gärna skulle velat ha Percys berättarröst så känns det inte mer än rätt att vissa andra hjältar får spela den stora rollen i just den här boken. Jag tror ju ändå att jag i framtiden kanske, förhoppningsvis kommer att få mer Percy.
Det finns som sagt många karaktärer att bry sig om och att älska. Ibland är de så många om man räknar in alla gudar (med dubbla identiteter), jättar, monster och andra karaktärer så man lätt kan bli lite förvirrad. Ibland måste jag stanna upp och tänka efter vilken just den skurken var. Men det gör ärligt talat inte så mycket. Det talar istället till läsarens intelligens - att författaren är övertygad om att du kommer förstå och gör du inte det så spelar det ändå inte så stor roll för hela berättelsen är en enda röra ändå. Våra halvgudar kommer ju inte ihåg allt de heller så vad spelar det för roll om inte vi gör det. Plus i kanten för sådant!
3 anledningar till varför Olympens blod är värd att krypa upp i soffan med:
1. För att jag som vanligt älskar den lite skruvade humorn som genom ord ger mig sådana fantastiska bilder i huvudet. Det finns ingen annan författare som lyckas så bra med det som Riordan enligt min mening. Hur skruvat det än är så lyckas han få mig att förstå genom att använda enkla ord och helt orimliga associationer. Och det får mig att skratta varje gång. Framför allt älskar jag hans beskrivningar av monstren för de är oftast allt annat än vackra.
2. I den här boken kan jag inte annat än att bry mig lite extra om de två karaktärer som jag tidigare kanske har känt varit lite av underdogs, nämligen Nico och Leo. De har kanske inte direkt varit i skymundan - men de har heller inte fått ta så stor plats som många av de andra hjältarna. I den här boken spelar de verkligen en väldigt avgörande roll. Över lag tycker jag att den här boken lyfter fram de hjältar som inte fått ta så stor plats innan och gör dem precis lika viktiga för uppdragets lyckande som de andra, typ Jason, Percy och Annabeth.
3. Att jag aldrig har tråkigt medans jag läser. Humorn nämnde jag i punkt ett men det är mer än den. För jag som läsare måste ständigt vara på alerten för annars kan det hända att jag missar något för det händer verkligen saker precis hela tiden. 470 sidor bara flyger förbi och jag har helt ärligt inte tråkigt en endaste sekund av dem. Det har jag inte tid med.
Boken får 5/5 i betyg av mig.
Tack Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret.
Tidigare böcker i serien är Den försvunne hjälten, Den fängslade guden, Athenas tecken & Dödens port.
Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar