Peter Pan av J.M. Barrie

Wendy, John and Michael är tre barn som bor i en ganska vanlig familj. Förrutom kanske att deras pappa vid deras födelsedag med största kärlek räknade ut om de skulle ha råd att behålla dem, som har en mamma som på mammors vis varje natt sorterar deras tankar så att de glada tankarna ska ligga överst. Dessutom har de en hund som Nanny. Och så har de Peter Pan. För en dag råkar deras mamma fånga en skugga i barnkammaren, en skugga som tillhör Peter Pan och som han väldigt gärna vill ha tillbaka. 

Så börjar det stora äventyret som får dem att flyga iväg till Landet Ingenstans eller som det så vackert heter på engelska - till Neverland.

Det här är en fantastiskt söt liten pärla. Det är en saga som jag har sett på film oräkneliga gånger, på många olika sätt och som jag har älskat i stort sett varenda gång. Det är Peter, den busiga pojken som absolut inte vill bli stor, där är Tingeling (Tinker Bell), där är de vilda pojkarna, den läskigaste skurken av de alla som man kan håna och driva med Kapten Krok. Jag känner att jag kan räkna upp massor av figurer och karaktärer och jag älskar dem alla. 

Men så ska man försöka skilja Disneys Peter, eller kanske Robin Williams Peter, eller till och med Peter ur Once upon a time mot bokens Peter. Faktum är att det är ganska svårt för faktum är att de alla någon gång fångar den Peter som finns i böckerna. Han är helt klart en livfull pojke som alla älskar - alla utom Krok vill säga - men han är faktiskt inte en vidare trevlig karaktär egentligen. Han är som barn är mest - egoistisk. Alla lekar ska vara på hans villkor, han har ingen förståelse för andras känslor, såvida han inte känner för det och han är faktiskt ganska så krigslysten. För det måste erkännas. Boken är mycket blodigare och mycket mer på allvar än vad filmerna är. 

Boken är fantastisk på så många olika sätt. Berättelsen visar på en kärlek och en förståelse till barn som författaren visar om och om igen. Han förstår känslan av att kasta sig in i en fantasi-lek, att få uppleva äventyr, att helt enkelt vara barn. Förr så hette det säkert att vara pojke och det visar berättelsen tyvärr på ganska tydligt. Det är mest pojkarna som utför äventyren medans Wendy tas till Neverland för att vara mamma. En fantastisk sådan i och för sig och högt älskad, men ändå.

Det finns mycket att älska i den här boken och recensionen är redan på att bli en bit för lång. Trots detta kan jag inte låta bli att påpeka att jag gärna skulle vilja läsa boken igen och den gången på svenska. Nog för att jag är jätteglad för att ha läst den på orginalspråk men ibland under min läsning kunde jag känna att jag missade lite eftersom det är en gammal engelska. Därför hade det varit kul att läsa den även på svenska. B. Wahlström gav ju bland annat ut den som väldigt snygg utgåva förra året som mycket troligt kommer flytta hem till mig.

3 anledningar till varför Peter Pan är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Känslan av att få vara barn igen bjuder den här boken på och det är något man aldrig kan få uppleva för ofta. Tänk vad oskyldigt livet kan vara om man bara får flyga iväg till en ö långt bortom stjärnorna.

2. " You se Wendy, when the first baby laughed for the first time, its laugh broke into a thousand pieces, and they all went skipping about, and that was the beginning of fairies."

3. "It is the nightly custum of every good mother after her children are asleep to rummage in their minds and put things straight for the next morning, (...)When you wake in the morning, the naughtiness and evil passions with which you went to bed have been folded up small and placed at the bottom of your mind; and on the top, beuatifully aired, are spred out your prettier thoughts, ready for you to put on."

Peter Pan får 4+/5 i betyg av mig. Hade varit en 5:a om jag hade hängt med lite bättre i språket på sina ställen.