1222 över havet

Jag kan säga att jag har läst mycket böcker i mina dagar. Kanske inga makalösa mängder men ändå mycket. Och jag har läst mycket bra böcker också, böcker som hålt mig fången och där jag inte gjort annat än fortsatt läsa, långt efter att det var dags att släcka lampan. Men jag kan inte påminna mig att jag inom de närmaste åren varit så fängslad av en bok som jag var av Anne Holts 1222 över havet.

Jag hade inga jättehöga förväntningar av den här boken, hade hört både ditt och datt om författaren som inte var allt igenom positivt. Nu vill jag ha något som inte verkade allt för svårsmält så efter en dag på stan och sedan gymmet slog jag mig ner i min fåtölj och började läsa.

Det här är en historia om Hanne Wilhelmsen som är föredetta polis och numera sitter i rullstol efter att ha blivit skjuten i tjänsten. Hon befinner sig på ett tåg som spårar ut upp i Finse i de norska fjällen. När alla passagerarna är i trygghet på Finse 1222, hotellet så drabbas Norge av den värsta snöstormen på 100 år. Alla blir insnöade tillsammans. I sann Agatha Christie anda sker det givetvis ett mord när en stor folksamling är samlad på detta sättet. Hanne ser sig så småning om nödsakad att försöka reda ut vad som hänt - borde ju inte vara så svårt när det bara finns ett visst antal misstänkta.

Det är egentligen inte storyn som fängslar mig (jag är rent av i trans)  och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är heller. Jag tror att det är en blandning av miljö- och karaktärsbeskrivning. Framför allt miljön. Jag är själv insnöad och sitter där uppe på Finse 1222, jag sitter i Hannes stol och iakttar människorna runt omkring mig. Jag ser foajén, jag kan höra sorlet av människor och framför allt vinden och snön som piskar mot fönstren. Därför är det lite av en chock varje gång jag reser på mig för att gå på toaletten eller brygga en kopp te och jag upptäcker att det utanför mitt lilla mysiga läsrum är ljust i resten av huset, och att det faktiskt inte blåser något alls här nere i södra Sverige för en gångs skull. Och snömängden som jag möts utanför mitt fönster enbart är några millimeter - inte alls några meter. Dessutom upprepas den här känslan och chock och förlust varenda gång jag reser mig och inte bara första gången.

Hanne är ingen sympatiskt person, inte på något sätt. Ändå (eller kanske just därför) fastnar jag för henne. Är ingen stor sympatisör av att läsa en massa om folks tankar utan jag vill att händelsen hela tiden ska gå framåt, men i den här historien gör det mig ingenting. Den är lagom lågmild och jag känner mig hela tiden trygg - trots stormen utanför mitt imaginära fönster.
Dessutom finns det en mängd anda personligheter med i historien som driver den framåt och som möter alla möjliga sorters känslor hos mig.

Fjällen hypnotiserar mig. Absolut inte bara i boken och därför passa Finse som en utmärkt bakgrund för historien. Trots att jag inte är en skidåkare på något sätt så trivs jag i fjällen - både på sommaren och på vintern. Det är fridsamt.

Det enda som stör mig lite med historien är att Anne Holt har vävt in ett sidospår. För vem är det egentligen som har åkt i den sista extra tågvagnen som befinner sig uppe i ett lägenhetsannex och där det dessutom står beväpnade vakter utanför. Detta sidospår fyllde ingen funktion för historien och den kunde jag gärna varit utan.

Om det inte är någon som inte har förstått det av ovan skrivna så var det här en riktig höjdarbok. Det första jag har läst av Anne Holt men absolut inte det sista. Rekommenderar den varmt för alla andra där ute i vårt avlånga land.