Veckans bokbloggsfråga v 27

Idag finns det risk för ett långt svar så vi gör introt kort. Den här veckans fråga med Carola på Barnboksbloggen är följande:

Vad innebär högläsning för dig? Har du några minnen från din egen barndom när det gäller högläsning? Läser du/har du läst för dina egna barn? Läser du kanske för barn på ditt jobb? Har du några tips och råd att dela med dig av när det gäller högläsning? 

För mig är högläsning något fantastiskt! Jag har under hela min uppväxt blivit läst för och det ganska långt upp i åldrarna till och med. Jag vet inte riktigt när mamma och pappa slutade läsa högt för mig men jag tror det var någon gång i slutet av mellanstadiet - så runt 12 år. Det sista jag minns att vi läste högt tillsammans är Kulla Gulla-serien och därför har den serien en liten speciell plats i mitt hjärta. Det är både min mamma och min pappa som läste högt för mig och det känns också lite extra speciellt.

Jag har ju ännu inga egna barn men det är definitivt något jag kommer att ta efter från dem när pyret kommer. Om ungefär ett år kommer jag förhoppningsvis sitta där och läsa massor av spännande och bra böcker. Och jag får göra det för syskonbarnen redan nu. Visserligen är han inne i en Bamsetidningsperiod och serietidningar lämpar sig inte fullt lika bra för högläsning som böcker men det går bra ändå. Favoriten är nog ändå när vi tillsammans läser Inga rövare finns i skogen av Astrid Lindgren och efteråt diskuterar varför Fiolito kastar blomkrukan och varför pärlorna var gömda just där. Underbara stunder som värmer i hela kroppen.

Sen har jag även ett jobb där jag får läsa högt vilket är alldeles underbart för det mesta. Bäst var det när jag fick läsa för fritidsbarnen när jag jobbade i skolans värld. Då blev högläsningen på frivillig basis och det är något extra när fler och fler barn lockas in till den där högläsningsstunden. Även med mina 5-åringar i förskolan läser jag. För det mesta är det också underbara stunder och vi har plöjt många spännande kapitelböcker den här terminen, allt från Håkan Bråkan, till Tam tiggarpojken och Vattenälvan. Tyvärr är man i förskolans värld fortfarande lite inriktad på att alla ska sitta med på en läsvila en stund efter maten och då är det svårt att fånga precis alla. Jag löste det så att barnen fick sitta och rita samtidigt och då var det betydligt lättare att komma till ro och intresset för böcker betydligt större.

Något jag kan bli väldigt avundsjuk på är när jag hör om par som sitter och läser högt för varandra. Jag är gift med en fullständigt illitterat man som är totalt ointresserad av detta. Lite synd men man kan ju inte få allt här i världen. Men det låter i alla fall väldigt mysigt.

Som ni märker är det här med högläsning något jag brinner för. Och förmodligen hade jag kunnat skriva en hel uppsats på ämnet. Det har jag i och för sig nästan redan gjort men då inriktade jag mig lite mer på berättandet som form istället för läsandet. Ska jag gå in på det så blir det ytterligare ett helt kapitel skrivet så jag tror att vi hoppar det idag. Kanske en annan gång...