Två avslut

För första gången på mycket länge är jag helt mellan böcker. Detta eftersom jag både lyssnade klart på Själakistan och läste ut En man som heter Ove igår. Jag brukar ha svårt att gå och lägga mig utan åtminstånne läsa 2 sidor ur en ny bok, men en dunderhuvudvärk igår gjorde att jag skippade det. Men idag när jag kommer hem från jobbet (och biblioteket) ska jag ta mig an Duff McKagan's It not Easy (och andra lögner).

Det ögat inte ser

Tar en paus i läsandet av En man som heter Ove och tänkte ge mig in på att skriva en liten recension. Det har det inte blivit så många av den senaste tiden (kanske för att jag läst chockerande lite). Boken jag läste ut i söndags var i alla fall Det ögat inte ser av Lee Child. Ytterligare en Jack Reacher-bok att lägga till handlingen och återigen tycker jag att det är en läsvärd bok.

Den här gången är Reacher i New York och sitter på tunnelbanan mitt i natten. Det är inte många människor i vagnen han åker, men en kvinna verkar väldigt misstänksam. Hon fyller nämligen alla kristerierna som finns på listan över hur man känner igen en självmordsbombare. Efter lite funderande bestämmer sig Reacher för att ingripa och trots att det inte riktigt blir som han hade tänkt sig så är han inblandad i en riktig härva som både involverar politisk makt och försvunna bevis. Allt i sann Reacher anda.

Det här är en helt okej bok, även om det inte är den bästa Child har skrivit. Det är full fart från början till slut och jag älskar hur författaren avslutar sina kapitel, inte med en cliffhanger utan med en liten hint om vad som faktiskt kommer att hända i framtiden. Detta håller uppe spänningen minst lika bra som en cliffhanger. Språket är väldigt lätt, även om jag upplever det som lite speciellt. Det är väldigt korta, men informativa meningar. Inget vackert över det precis men gillar det endå (även om det tar ett tag att komma in i.
Detta är en bok jag kan rekomendera som lite lagom spännande underhållning där det alltid händer nya saker.

Som en liten parantes kan jag säga att omslaget är väldigt bra. Det har lite 3D effekt som tyvärr försvinner på bilden. Men "guldet" i författarens namn skavs tyvärr av väldigt lätt och det retar mig.

Tack Ponto pocket för recensionsexemplaret.

Inspiration

Efter en mycket bra föreläsning om hälsa i förra veckan väcktes lite inspiration till att själv sätta igång att röra sig igen efter ett bedrövligt år med visst antal kilo plus. Idag fanns så äntligen tiden till att ut och gå. Med Själakistan i öronen och motionsskorna på så blev det en promenad på ca 40 minuter. Lite nöjd med mig själv är jag och boken var bra. Men nu ska jag koka mig en kopp te och läsa om Ove istället.

Födelsedagstävling

Det är alltid trevligt när det firas födelsedagar runt om i bloggvärlden. Denna gången är det fiktiviteter som fyller år och det firar hon med en trevlig liten födelsedagsenkät.

Vilken var din bästa bok i sommar?
Jag läste Nya Kontakter av Sophie Kinsella och älskade. Skrattade så jag trodde jag skulle bli exploder. Ruskigt pinsamt men väldigt befriande.

Vad ser du fram emot att läsa i höst?
The Casual Vacancy av Rowling toppar denna lista alla gånger. Sjukt höga förväntningar.

Har du planerat något läsprojekt i höst?
Jag ska vara med i 3på3 utmaningen och läsa tre böcker av Robyn Young med Brödraskapet som början. Sen bara måste jag läsa Bilbo innan det blir att gå på bio i december.

Finns det någon av dig ännu okänd författare som du skulle vilja stifta bekantskap med i höst?
Kristina Ohlsson Askungar står fortfarande oläst i hyllan och måste bara läsas i höst. Sen har jag dessutom tänkt bekanta mig med Gillian Flynn. Dark Places ligger och ropar på mig här brevid.

Vilken bok skulle du vilja tipsa alla om att läsa i höstrusket?
Har man tidigar inte läst böckerna om Stephanie Plum så är det en varm rekomendation. Men Janet Evanovich har skrivit flera böcker, bland annat tillsammans med Charlotte Hughes. Dessa böcker heter bland annat Full House och Full Bloom och är vansinnigt roliga. För lite roligt behöver vi väl alla när mörkret smyger sig närmare.

Stort grattis till Fiktiviteter och tack för en rolig tävling och en fantastisk blogg.

Torka trots regn

Just nu lider jag av lästorka, bloggtorka, motionstorka och torka i allmänhet. Efter en mycket positiv start på termin så kom helt plötsligt verkligheten tillbaka till en och det blev inte riktigt lika roligt längre. Men förhoppningsvis vänder allt snart igen.

Agent 007 med rätt att döda

1997 gjordes en studie av James Bond i det engelska magasinet Men's Health och om han verkligen lever för alltid. Resultatet blev att antingen borde han vara död eller döende, paranoid, impotent och alkoholiserad.
Enligt en psykologisk profil som gjordes så borde Bond vara känslomässigt hämmad psykopat som lider av posttraumatisk stress. Den dagliga alkoholkonsumtionen har medfört att han inte längre klarar av att sköta sitt jobb. Spriten lär också ha lett till häftiga lynnesutbrott och ett krympande könsorgan. Alkoholen har dessutom skadat hans lever så att den inte klarar av att bryta ner östrogenet och som en följd av detta har Bond börjat få bröst och är impotent.
Hans sexuella utsvävningar har också ökat risken att han lider av en mängd könssjukdomar.

Hämtat ur Dubbelsidiga dassboken

Trots allt detta kan jag inte låta bli att älska min 007, med Sean Connery och Daniel Craig i spetsen över Bond- skådespelare. Jag har också köpt in många av de gamla böckerna i otroligt fina omslag. Tyvärr har jag inte hunnit läsa dessa, men jag kommer att hinna - tro mig.
Många vet väl att författaren till allas vår Bond är Ian Flemming, men jag fick en chock för ett tag sedan när jag satt och bläddrade bland alla böcker på Book Depository och fick se att det kommit en ny James Bond-bok, Carte Blanche, och denna gången var Jeffery Deaver författare - en författare jag läst mycket av. Klick, klick och sen låg den hemma i brevlådan.

Handlingen är enkelt. James Bond - agent i Brittiska rikets tjänst - ska rädda världen. Eller i alla fall 1000-tals människor som kommer att dö på fredag -  bara fem dagar bort. Räddningsaktionen går från Serbien till London till Syd Afrika och allt i ett typiskt James Bond-tempo.

Nu är ju frågorna? Lyckas Deaver med att återberätta en legend? Vad tyckte jag om boken?

Jag kan säga att visst lyckas Deaver med att skriva om Bond och han lyckas med konststycket att göra honom mer mänsklig samtidigt som han fortfarande får vara Bond. Visst dricker han något varje dag och visst slår han sig i slang med vackra kvinnor, men han blir inte riktigt en lika stor mansgris som man kan uppleva honom i filmerna ibland. Och han är inte ofelbar utan kan faktiskt missa ett skott.
Däremot upplever jag boken som relativt svår - i alla fall i början. Läste den på engelska och den innehåller en hel del svåra ord och en mängd förkortningar. Till och med så många förkortningar så att det finns ett uppslags i slutet med vad alla förkortningar betyder - men det läser i alla fall inte jag. Det var till och med ett tag så jag funderade på att lägga undan boken. Tillslut är jag glad att jag inte gjorde det - för det blev trots allt en riktigt bra läsupplevelse.

Oväntat besök på Star Street

Marian Keyes har en förmåga att skriva vansinnigt roligt och det är det jag tänker på först och främst när jag plockar upp hennes böcker. Men gång på gång blir jag förvånad när jag upptäcker det djup som finns i hennes böcker. Hon tar upp och beskriver människors olika liv på ett fantastiskt sätt utan att det för den sakens skull blir jobbigt att läsa om det. Istället för det ytliga som jag förvänta mig lämnas jag varje gång berörd.

Oväntat besök på Star Street är absolut inget undantag. Det börjar enkelt. Någon flyttar in på Star Street, någon som inte kan ses eller höras med som genomsyrar hela berättelsen. Någon som följer de människor som bor där i deras liv. Vi får möta Katy, 40 år, jobbar i musikbrachen utan att egentligen gilla musik. Connoll är ihop med Katy men som jobbar på tok för mycket och som därför inte riktigt lever upp till Katys förväntningar.
I lägenheten under Katy bor polackerna Jan och Andrej med sin väldigt jobbiga inneboende Lydia. Lydia som vägrar att hjälpa till med disken och som bara säger elaka saker.
Gemima bor ytterligare ett steg ner tillsammans med Gramse. Gemima är 80 år gammal och märker mycket tydligt att det är någon som har flyttat in. Hur kan hon känna av detta väsen. Hos Gemima befinner sig också Fionn, hennes fosterson, som är i Dublin för att spela in ett trädgårdsprogram.
Längst ner bor Matt och Mave. Deras hjärtan slår som ett och de är gjorda för varandra.

Allt verkar väldigt ytligt till en början men desto längre historien går desto djupare blir den. Vi får lära känna invånarna på Star Street, en inblick som inte visar sig vara fullt så enkelt som jag till en början tror.

Jag tycker mycket om den här boken, precis som Marian Keyes tidigare. Jag gillar att jag egentligen inte vet någonting även om jag kan gissa personernas mörkaste hemligheter. Det är en bok som innehåller mycket förtvivlan och rädsla men som ändå gör mig glad.

Ber om visst överseende när det gäller stavningen på namnen eftersom jag har lyssnat på boken.