Miriam fyller 85 år. Det är midsommarafton och det är en sådär typiskt vacker svensk sommardag. Miriam och barnbarnet Camilla går på den obligatoriska promenaden. Arm i arm vandrar de iväg, men under den här promenaden kommer hemligheter att berättar. Hemligheter som har gömt, ljugits om och levts med i nästan ett helt liv. Visst har det varit känt att Miriam är överlevande judinna från Auschwitz och Ravensbrück. Men sakta men säkert börja Miriam berätta sin historia. Att hon inte alls heter Miriam utan Malika, att hon inte alls är judinna utan rom.
Egentligen har jag en hel hög med böcker som borde få bli recenserade innan jag tar mig an den här boken. Egentligen borde jag kanske låta den sjunka undan lite för just nu ligger känslorna utanpå. Men jag känner att jag måste få skriva den här recensionen med en gång.
Jag heter inte Miriam är en bok som river och sliter i mig. Den berör mig på alla möjliga sätt som jag kan bli berörd. Det finns en anledning till varför den här boken vann bokbloggarnas litteraturpris. Det finns en anledning till varför den är så omtalat. Det finns helt enkelt en miljon anledningar. Fascinerad är egentligen fel ord att använda, men det är det som dyker upp i mitt huvud. Jag vill läsa mer, jag vill aldrig att boken ska ta slut, jag skulle förmodligen kunna sätta mig och läsa boken med en gång igen. I alla fall vissa utvalda stycken.
I min ungdom - för en sådär 10-15 år sedan så slukade jag var litteratur jag kunde komma över om andra världskriget. Så det här är långt ifrån den första boken jag läser om ämnet. Men ändå är det här helt nytt. För det här är något mer än en förintelseberättelse. Eller kanske inte - för det är en berättelse om att förinta sig själv, sitt namn, sin identitet, sitt ursprung - men att ändå överleva. Fast överlever man när man lever ett helt liv i rädsla. Jag vet inte! Jag kan aldrig leva mig in i hur det kan tänkas vara. Jag som kommer från den mest trygga uppväxt man kan tänka sig, jag som aldrig har fått kämpa i mitt liv, inte för något.
Om ni inte redan har fattat det så tycker jag att det här är en helt fantastisk bok som definitivt har återuppväckt min lust av att läsa mer böcker på samma, eller liknande ämnen. Jag känner att jag förmodligen borde ta tag i och läsa Anne Franks dagbok, Pojke i randig pyjamas och alla andra böcker jag kan komma på som ännu inte är lästa. Men framför allt känner jag att jag skulle vilja läsa mer om romerna, och om deras situation i samhället både idag, och igår och för ganska så länge sedan. Den känslan hade jag redan efter att jag hade läst Barfotadrottningen av Falcones, men nu är känslan ännu större. Nu dyker det där ordet fascinerad upp igen, men jag är verkligen fascinerad av det vandrande folket öden. Det är en kultur som intresserar mig och som jag gärna skulle vilja lära mig mer om. För det berör mig så djupt hur människor kan behandla andra människor på ett så fruktansvärt sätt.
Nu känner jag att jag har svamlat massor, och egentligen har jag nog inte skrivit något konstruktivt om boken. Kanske borde jag försöka mig på att skriva en mer vettig, analyserande recension någon annan gång men samtidigt så förmedlar denna recension otroligt mycket om vad jag känner för den. Detta är en bok som gör precis det böcker ska göra - den berör. Mer kan man egentligen inte önska sig.
3 anledningar till varför Jag heter inte Miriam är värd att krypa upp i fåtöljen med:
1. Berättarförmågan som Axelsson visar i den här boken är enastående. Ja - den hoppar hej vilt mellan nutid, dåtid och någon stans mitt emellan, men jag har aldrig svårt att hänga med i svängarna. Jag sitter hela tiden trollbunden och vill veta hur det ska gå för Malika och för Miriam. Och alla avsnitten är precis lika intressanta.
2. Språket i säg är också helt underbart. Det går kanske hand i hand med berättandet, men samtidigt inte. Jag hittar citat i boken på var och varannan sida - vissa som är så klockrena och där några få ord kan berätta så mycket så jag nästan storknar. Allt känns så trovärdigt.
3. Kärleken! Det kanske låter banalt och tråkigt men det här är inte den typen av kärlek. Ja boken innehåller romantik. Typ en mening av det. Sen handlar det om en djupare kärlek. Kärleken till familjen. Kärleken till friheten. Att kärleken inte är omöjlig och att den kan dyka upp där man minst anar det, att man för vissa människor kan göra precis vad som helst. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det utan jag uppmanar istället alla som inte har läst den här boken att göra det.
Jag heter inte Miriam för
5/5 i betyg av mig. Hade lätt kunnat få mer om jag hade haft en större poängskala för det här är så bra det kan bli.
