För första gången tänkte jag att jag skulle svara på en rolig fråga som jag hittade ute bland bokbloggarna jag läser. Det är från bloggen Ord och inga visor med frågan
Älsket och hatet. Enkäten handlar om litterära miljöer bland annat.
Gillar:
Litterära mijöer: Älskar storslagna miljöer oavsätt om de är verkliga eller påhittade. Böcker som handlar om Skottland eller Irland är en favorit för jag kan riktigt se allt det gröna framför mig. Men en väl beskriven fantasymiljö är inte heller att förringa.
Dessutom kan jag mycket väl gilla stadsmiljöer. Storstäder med pulserande liv runtomkring. Där det hela tiden händer någonting någonstans. Att läsa välskrivna böcker om London, New York eller Rom gör att jag vill ut och resa. Böckerna ger mig en möjlighet att besöka ställen jag inte varit.
Även historiska miljöer passar mig. Allt från engelska slottsmijöer till pyramiderna i Giza eller återingen Roms gamla statsdelar så som det såg ut på Julius Cesars tid.
Genrer: Deckare, historiska romaner/klassiker, fantasy, en del romaner, äventyrslitteratur. Har även på senare tid börjat gilla böcker om övernaturliga varelser t ex vampyrer. Detta mycket tack vare Stephenie Meyer som jag älskar. Dessutom älskar jag sagor. Bröderna Grimm och H C Andersen för att nämna några.
Boklängd: Spelar egentligen ingen roll. Idealt är väl 300-400 sidor men det finns egentligen ingen längd som avskräcker mig. I och med att jag läser fantasy så får man många gånger räkna med stora böcker. Nyss läste jag t ex Arvtagaren av Christopher Paolini och den var på 900 sidor. Det enda som är lite synd med mastodontböckerna är att det är lite svårt att ligga ner i sängen och läsa.
Typ av språk: Gärna rappt, ironiskt och med mycket humor. Det ska hellst var skrivet på prosa. Gillar när det är välformulerat och inte för mycket slang.
Typexempel: Janet Evanovich är en typisk författare jag gillar. Där finns bra karaktärsbeskrivningar, framför allt på ytan och hon använder sig av ett väldig förklarande språk. Dan Brown har väldigt bra mijöbeskrivningar precis som Iggulden som är en riktig favorit. Älskar böckerna om Djingis Khan där jag fick en otroligt bra beskrivning om en stor känd person som jag egentligen inte visste mycket om innan. J K Rowling kräver ingen ytterligare förklaring utom att jag älskar henne och likaså är jag ett stort fan av Christopher Paolini. Nora Roberts går också alltid hem. Man vet vad man får även om det kan vara lite förutsägbart ibland. Sen givetvis Stephenie Meyer som öppnade upp mina ögon för en ny typ av litteratur som jag annars aldrig hade fått för mig att läsa, tjurig och envis som jag är. Giilar oxå David Baldacci, John Grisham och Jeaffery Deaver för att nämna några fler.
Jag ogillar:
Litterära mijöer: Finns inget jag verkligen ogillar så länge det är välskrivet. Möjligtvis så är det sjukhusmijöer. Har alltid haft fobi för sjukhus och därför är inte dessa böcker heller något för mig.
Genrer: Skräck är absolut ingenting för mig. Framför allt inte när det blir psykologiskt. Tycker inte om känslan av att det kryper under skinnet på mig. Skulle verkligen vilja gilla för läser så många bra recenssioner om skräck-böcker men jag ska inte ge mig in på det.
Biorafier och memoarer är inte heller något för mig. Vet inte hur många böcker i dessa genrer som jag har påbörjat och kan tycke det är bra de första 200 sidorna. Sen orkar jag aldrig läsa klart. Om en pojke är ett exempel som så många bara älskade. Och visst är det gripande men jag orkar inte ta mig till det. Men skam den som ger sig. Kämpar väl vidare och föröker igen.
Boklängd: Finns inget jag ogillar. Möjligtvis har jag inte så god relation till noveller, men har heller inte läst några på många år.
Typ av språk: Det får inte bli för poetiskt eller för gulli gull över språket. Har även problem ibland (långt i från alltid) med böcker skrivna i jag form. Undantag är t ex Meyer.
Typexempel: Johan Teorins senaste Snakta Pysko är ett exempel på en bok som blir riktigt jobbig att läsa. Den ligger på nattygsbordet och väntar men det lär dröja innan den blir utläst. Kommer jag väl igenom den så tycker jag förmodligen att den är bra men just nu är det bara jobbig.
Arvtagaren av Christopher Paolini
Boken i fråga blev Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner. Det var inte heller någon riktigt bra bok. Jag trodde att jag skulle läsa ut den snabbt och lätt men i och med att den är skriven av två franska systrar och utspelar sig i Frankrike, vilket jag borde ha begripit med tanke på titel och baksidestext så är namn på gator och personer franska, och därför tar det lite längre tid att läsa. För det nämns många namn. 
Under veckan som var styrde vi bilen till svärföräldrarna. Och eftersom de bor nära den stora staden Malmö så var det givet med ett litet besök där. Och när man väl är i Malmö så måste man faktiskt göra ett besök i den underbara affären Hamrelius Bokhandel. Precis min typ av affär. Älskar känslan där inne, nästan som ett bibliotek, med underbart många hyllor av böcker i stort och smått format. Gemytligt.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om Mangon som sprängdes av Mohammed Hanif. Kanske inte en bok som jag hade köpt till mig själv men när kära pappa köper bok till en i julklapp är det klart att man ska ge sig på att läsa den. Och jag blev helt klart en erfarenhet rikare för jag har aldrig tidigare läst en politisk satir, än mindre om den är skriven av en pakistanier. Jag tror i ärlighetens namn inte att jag har läst en enda asiatisk författare genom min läskarriär och det är faktiskt så att man får skämmas lite. Får väl bli ett nyårslöfte till nästa år.
Det hela började egentligen som ett skämt. På årets julbal har Holly på sig en vit klänning. Men ju längre kvällen lider, desto mindre vit är klänningen. Då kommer hennes man Gerry på att han ska göra en lista till henne med saker hon ska göra eller inte göra för att klara sig när han dör. En av de sakerna är att inte ha sklusiv (jag har inte stavat fel) vit klänning på sig när man går på fest.
Boken var riktigt, riktigt bra. Och Lena Nyman som läste in den, gjorde det också riktigt bra. Jag var lite osäker i början men har bestämt mig för att det var lysande gjort. Tillsammans lyckas hon och författaren skapa en av de bästa karaktärsbeskrivningar jag har varit med om. Bokens huvudperson Lyra får liv framför mina ögon och det är tack vare henne och hennes daimon Pantalaimon som boken är så bra. Hon är precis så näsvis, frågvis, vetgirig som bara ett barn med stor aptiti på livet kan va. Hon är mänsklig i all sin nyfikenhet, glädje och rädsla. Jag älskar henne, och det är mycket tack vara Lena Nyman som ger henne en röst.
När ska jag hinna läsa. Denna helgen har det definitivt inte hunnits med. Det har nämligen stökasts i trädgården i lördags. Söndagen bestod av IKEA besök och idag ska jag in till farmor och hjälpa henne skriva julkort. Sen ska det fixas med pappas födelsedagspresenter. Kanske baka lite pepparkakor med. 
Ett av de tydligaste läsminnen jag har från när jag var liten är när fröken Ingrid läste högt för oss om Agnes Cecilia. Jag kan inte ha varit mer än 8-9 år. Jag vet att jag satt som trollbunden och lyssnade med stora öron. Däremot kan jag inte erinra mig så mycket om själva handlingen. Jag vet att det handlade om en ensam flicka. Om att hon i huset där hon bor har hittat något i gamla skåp som varit igensatta någon gång för länge sedan. Jag kommer också ihåg ett gammalt vackert hus, som ett spökhus.
Myron Bolitar hade en gång för 10 år sedan möjlighet att bli en av NBA's bästa basketspelare. En kollision med en annan spelar sabbade hans knä och drömmen om ära och berömmelse gick om intet. Istället fick han bli sportagent och detektiv.
Så länge jag kan minnas så har jag varit intresserad av historia. Finns det då något bättre sätt att tillgodogöra sig den en att läsa om historiens intressanta personer i romanform. Att få möjlighet att lära känna dessa giganter i historien, även om deras personlighet i många fall är påhittade. Samtidigt finns faktan där, den som gör att jag lär mig något nytt.
Efter en att han blivit skjuten träffas så äntligen Sam och Grace. Det blir nu en ständig kamp mot kylan för att få fortsätta att vara tillsammans. Sam är nämligen varulv och Grace en vanlig människa.
Jo är pojkflickan med långa bångstyriga armar och ben och hon är rapp i käften och säger vad hon tycker. Hon behöver lära sig att bli lite mer ödmjuk och att kanske faktiskt tänka före man pratar och att tygla sitt häftiga humör. Jo är min absoluta favorit av systrarna.
...men nu är det slut. Slut på en gigant till bok, både volym- och innehållsmässigt. Det är en underbar fantasyserie som Paolini har skrivt och sista boken var värd att vänta på. Jag är nu så uppfylld av ord så jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om den.
Arvtagaren slutar precis som jag vill att den ska sluta, även om vägen inte dit är så rak och självklar som man skulle kunna tro. Jag blir ständigt överraskad och kan inte förutse något egentligen. Möjligtvis med det där enda undantagen i själva stridernas strid. Men det gör ingenting för det hade jag endå inte velat ha på något annat sätt. Dessutom gillar jag att boken är slut på riktigt när man har läst ut den. Inte som många andra fantasy-serier där det kommer mera hela tiden. Sen tror jag visst att Paolini kan använda sig av Alagaëis igen för att skapa nya äventyr, men då med en helt annan tvist.
Jag gillar Johan och jag har absolut inget emot hans vänner och kollegor. Känns som rätt så vanliga människor med problem både i litet och i stort och som känns nära i dagen samhälle. Det enda jag stör mig en del på är att alla pesoner i boken benämns med för- och efternamn eller bara efternamn - utom Axbergs flickvän (som för övrigt ligger långt ute i perifirin) och hans kvinnliga kollega Sofia. Alltså bara tjejer som benämns med förnamn. Är detta medvetet från författaren. Jag tycker i alla fall att det känns rätt sexistiskt. Är det dessutom vanligt att i Sverige gå och kalla varandra för efternamn.
Förväntningarna var skyhöga. Det var mycket som tilltalade mig med boken och dessutom hade jag hör en del om den. 
