Arnau kommer till Barcelona som liten bebis tillsammans med sin far Bernard. Han kommer dit som träl men hans far ser till att vinna frihet åt dem båda. Arnau växer sedan upp i staden, och medans han gör det växer också den stora katedralen Santa Maria del Mar upp - katedralen som är tillägnad folket. En katedral som också är otroligt viktig för just Arnau.
Han har gjort det igen, Falcones. Han har fullkomligt trollbundit mig med sin berättarkonst och sin historia om pojken Arnau i en spännande stad vid en spännande tid. Det var många gånger jag önskade att jag hade fått ägna mig mer helhjärtat åt boken, istället för att göra massa andra måsten. Tur då att dottern valde att somna i min famn och sova där i över tre timmar (jag är inte van vid sovande bebis) när jag närmade mig slutet av berättelsen.
Men egentligen är det inte slutet som är bäst, nej det är nog snarare mitten, när Arnau närmar sig vuxenlivet. Helt ärligt hade jag lätt kunnat ha några sidor till om just de åren. Inte på något sätt för att det är dåligt och otillfredsställande det som är där, utan just för att det är så bra så jag gärna hade velat veta ännu mera. Det är lite konstigt att man drar sig för att läsa en tegelsten för att den är så tjock och när man väl läst den gott tyckt att det kunde varit lite längre.
I mig har nu också väckts ett behov att åka och se Barcelona. Allra helst vill jag ju se Santa Maria del Mar, katedralens vars bygge hela berättelsen kretsar kring. Om jag hade kunnat få se den under dess byggande hade allt varit toppen, men det ska ju hittills inte vara möjligt.
Jag funderar mycket under lyssnandets gång varför jag inte läser fler historiska romaner, för det är ju verkligen en genre jag älskar. Då är de kanske inte de där historiska romanerna som handlar om ung flicka som slår sig fram i världen som jag älskar mest, utan de där maffiga sagorna som denna ju faktiskt är. Jag känner att jag lär mig massor under lyssnandets gång. Om trälar och slavar och friherrar. Om religionen och dess makt, inkvisitionen och förtrycket av judarna. Och om hur pengar är makt och hur makt inte alltid plockar fram det bästa ur människan.
Ibland kan jag tycka att Arnau är lite för bra för att vara sann. Han är kanske inte en typisk romanhjälte men ändå så händer det lite väl bra saker hela tiden för honom. Visst får han kämpa men samtidigt har han faktiskt ganska så mycket tur mellan varven också. Och rätt igenom så är han genomsnäll. Det är inget fel i det men jag tvivlar lite på trovärdigheten i det hela. Framför allt under ett århundrade då jag har svårt att se människor gå från träl till rikast i hela staden. Men trots att jag är lite, lite tveksam så är det ändå så bra så jag köper det med hull och hår medans jag lyssnar.
För trots alla små petitesser som jag lyfter upp i den här recensionen så älskar jag den här boken. Det är just den där berättarkonsten som gör det till en så fantastiskt bra bok som jag återigen inte vill att den ska ta slut.
3 anledningar till varför Katedralen vid havet är värd att krypa upp i fåtöljen med:
1. Jag är övertygad om att jag hade älskat den här boken även om jag hade läst den, men nu var det ju så att jag lyssnade på den och jag har stor behållning av Johan Rabeus uppläsning. Jag tycker att han läser fantastiskt och jag njuter hela tiden.
2. Språket i boken är levande och det är lätt att se handlingen framför sig medans man lyssnar. Jag har ibland en inbillning av att tegelstenar också måste ha ett litet svårare språk (fråga mig inte varför), men så är i alla fall inte fallet i den här boken. Det är lättsamt och målande och tilltalar i alla fall mig väldigt mycket.
3. Hur författaren lyfter fram ett brett spektra av karaktärer och låter dem alla bli levande.
Katedralen vid havet får / i betyg av mig.
Boken finns att köpa hos
Adlibris &
Bokus &
Cdon.
Fredag och jag är ensam hemma. Hjälp... vad gör man med sin tid då egentligen. Jo man passar på att sitta lite vid datorn och så försöker man städa lite. Men datorn först för det är roligare.
