Lila har precis mist ett barn vid en förtidig födsel. Hon vet inte hur hon ska bearbeta sorgen och att samtala med sin man Tom är svårt. En dag får hon hem ett brev från en advokat som säger henne att hon har fått ärva en stuga och en bit mark. Stugan är belägen väldigt avlägset från all civilisation och den är väldigt förfallen.
Kat och hennes har precis slutat skolan. De bestämmer sig att ockupera en avlägsen stuga för att under ett år leva på vad naturen har att ge dem. Att skiljas åt vill nämligen ingen av dem, allra minst Kat som är hemligt förälskad i gruppens ledare Simon. Men att bo i ödemarken visar sig vara något svårare än vad de hade kunnat tro.
De båda händelserna utspelar sig med 30 års skillnad ungefär, men de visar sig absolut vara nära förknippade med varandra. Om inte annat så i de spår Kat och de andra lämnat efter sig för Lila att hitta.
Jag tycker så mycket om den här boken. Samtidigt är den så fruktansvärt jobbig att läsa periodvis. Först är det för att jag har svårt att komma in i handlingen, sen är det för att både Lila och Kat känns som jag i mångt och mycket. Jag kan så väl relatera till många av deras känslor. Där finns sorgen, som ibland kan riva i en trots att ingen annan verkar förstå och framför allt för att det är så svårt att tala om den. Där finns också avundsjukan som river i en som kanske känns ännu mera förbjuden och hemsk och som man absolut inte vill ska komma upp till ytan, som man gör allt för att begrava och försöka låta bli att tänka på. Allt detta känner karaktärerna i boken och jag känner det samtidigt som dem. Och det gör läsningen så fruktansvärt jobbig men samtidigt så terapeutisk och bra.
Handlingen i sig är kanske inte jättemärkvärdig som så. Det är absolut inte en bok där det hela tiden måste hända saker. Utan sakta men säkert byggs en komplex handling fram. Man får följa en människas inre istället. Det är inte ofta jag läser den här typen av böcker, för ja vill gärna och ofta att det ska hända saker hela tiden, och det är förmodligen därför jag tycker den är så bra. Just för att den är annorlunda för mig, och just då därför att den klarar av att beskriva mig.
Jag tycker helt enkelt att ni ska ta och läsa denna boken. För den är riktigt, riktigt bra.
3 anledningar till varför Skuggan av ett år är värd att krypa upp i fåtöljen med:
1. Djupet och komplexiteten i berättelsen. Ha tålamod de första sidorna, som i och för sig inte är dåliga, utan låt boken sakta men säkert sjunka in. Då är den så bra.
2. Bredden på karaktärer. Där finns till exempel Simon som jag sakta men säkert lär mig avsky. Han är en karaktär som istället för att växa krymper i mina ögon, och det känns som om det är väl uttänkt. Sen finns där Mac, som egentligen inte gör så mycket väsen av sig men som jag blöder lite extra för. Han som är utanför och gör allt för att bli accepterad. Och så finns det ju givetvis Lila som jag förmodligen gillar allra bäst. Kanske för att där finns en tanke om ljusning och hopp som jag så gärna själv vill känna och förstå.
3. Här måste jag helt enkelt ha med stugan och landskapet runt om kring den. Engelska landsbygden har alltid intresserat mig i både litteraturen och på film/serie. Att komma till en halvt förfallen stuga och få se den växa till liv när det kommer människor som bryr sig. Det gillar jag att läsa om, väldigt mycket till och med.
Skuggan av ett år får 5/5 i betyg av mig.
Tack Forum förlag för recensionsexemplaret.
Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.
Jag gillade den också skarpt. Egentligen kanske den inte är helt fantastisk, men den fångade och berörde mig på något vis.
SvaraRaderaJa, det var väl ungefär så jag kände också. Författaren har verkligen kunnat beskriva livets mörkare känslor på ett väldigt bra och starkt sätt.
Radera