Emma av Jane Austen är en klassiker som jag har lånat ett antal gånger på biblioteket och kankse läst 10 sidor men aldrig riktigt kommit mig för att fortsätta med. Men när jag sedan fick denna underbara upplaga i min hand så kunde jag inte låta bli den längre.
Däremot går det inte så lätt som med många andra engelska klassiker som jag fullkomligt älskar med Jane Eyre i täten. Jag har väldigt svårt att knyta kontakt med den självupptagna och lite fåfänga Emma. Hon ser sig själv som överlägsen både vad gäller intelligens och status. Dessutom omges hon av karaktärer som inte heller lockar mig. T ex är hennes far mr Woodhouse så fullkomligt löjeväckande att jag inte ens ser det roliga i det. Miss Bates är väl lite underhållande kanske men hennes monologer är så otroligt långa och tråkiga så jag förstår abolut att Emma inte gillar henne speciellt mycket. Sen är det ju "hjälten" Mr Knighley som är Emmas bundsförvant, kamrat och så småningom käresta. Och i honom ser jag inte alls romanförälskelsens karisma. Han är FÖR trevlig och rättrådig så han blir tråkig. Och så fortsätter det med en rad karaktärer. Den enda i persongalleriet som jag kan känna lite sympati med är mrs Weston.
Trots allt detta lyckas tillslut Emma få mig att läsa vidare (med mycket envishet i början) och mot slutet artar det sig till en helt ok bok. Jag är inte upp över öronen förälskade men jag kan ändå uppskatta den för den känns väldigt realistisk och den ger mig en inblick i hur klassamhället i england var uppbyggt och hur viktigt det var att umgås i rätt kretsar och gifta in sig i rätt familj. Och nog väckte den känslor i mig, även om det inte var rosenskimrande sådana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar