Grace av Anthony Doerr

David Winkler har så länge han kan komma ihåg drömt sanndrömmar. När han då drömmer att hans dotter ska drukna i en översvämning på grund av honom så väljer han att ge sig av från sin familj. Flykten i desperation från sin familj gör att han slutligen hamnar på en karibisk ö. Där lever han ett stilla liv, men han kan inte släppa tankarna på sin dotter Grace. Har hon klarat sig?

Mina förväntningar på den här boken var skyhöga, framför allt eftersom jag tokälskade författarens Ljuset vi inte ser. Men tyvärr blev det totalt platt fall och pannkaka av det här. Jag vill så gärna tycka om men jag kan tyvärr inte. Anledningarna är många men främst skulle jag vilja säga att det är Winklers fel. Han är en minst sagt creepy karaktär. Visst är det berikande att läsa om karaktärer ur ett brett spektrum, men den här karaktären känner jag enbart olust för och egentligen är det nog meningen att man ska tycka synd om honom.

Sen är det språket som jag tycke så himla mycket om i Ljuset vi inte ser, det nästintill poetiskt vackra språket. Det märker jag inte av alls här. Eller det är fel att säga, ett försök till det kan jag skymta på vissa ställen men för mig fungerar det helt enkelt inte. Jag har både lyssnat till och läst boken men inget av det har gjort att berättelsen stigit i mina ögon.

Det var många gånger jag var på väg att avsluta min läsning av den, men hela tiden förväntade jag mig att snart vänder det nog. Tillslut tog jag mig i alla fall igenom den men det var knappt.
Ska jag försöka hitta något positivt i berättelsen så är det trots allt de fantastiska miljör vi får vistas i. Dessa lyckas författaren verkligen förmedla och jag skulle väldigt gärna besöka Alaska och se dess underbara natur och det är nästan så jag vill känna kylan som beskrivs. Men bara nästan. Det är trots allt rätt så skönt att vara varm.

Trots ett bottennapp för min del så ska ni inte vara rädda för att läsa. Jag har sett positiva recensioner och författaren kan ju egentligen det där med att skriva en riktigt bra bok. För min del kommer jag nog absolut att ge författaren ytterligare en chans. Det kanske dröjer ett tag, men så småningom så. Jag vet ju att det finns där.

Grace får 2-/5 i betyg av mig.

Tack Boomark förlag för recensionsexemplaret.

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon & Bookoutlet.

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

En fransk flicka som är blind. En tysk pojke som inget heller vill än att slippa gruvorna och få bli ingenjör. Flickan bor i en ockuperad stad vi franska kusten. Pojken får en plats i den skola där bara eliten ska tränas. Tiden är andra världskriget. Förutsättningarna är väldigt olika. Samtidigt är flickan och pojken densamma. Två nyfikna barn på väg att bli vuxna i en av historiens mörkaste tidpunkter.

Den här boken är något alldeles speciellt. Den är något helt nytt - i alla fall för mig. Den är vacker. Den är stillsam. Den har bland de vackraste språk jag har stött på någon gång. Det liksom vimlar av vackra meningsuppbyggnader och språket får visa vad det går för.
Jag har egentligen svårt att säga exakt vad boken handlar om. Det är mycket två människors uppväxt under förhållanden som är allt annat än idealiska. Mer är det inte... möjligtvis med undantag av en viss diamant som kanske, kanske inte innehåller en förbannelse. Fast ärligt talat så känns den biten ganska så meningslös.
Jag är lite, lite besviken på slutet. Inte för att boken slutar fel - utan snarare för att författaren vill krama ut det allra sista av berättelsen. Jag var färdig ett par kapitel innan boken var färdig så att säga. Men jag kan förlåta det för boken är så bra ändå.

3 anledningar till varför Ljuset vi inte ser är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Språket måste helt enkelt få en egen punkt här. Egentligen hade jag nog kunnat bjuda ett citat för varje anledning till att njuta av boken. Men jag nöjer mig med ett:

"Luften är ett bibliotek och ett arkiv över alla liv som levts, alla yttranden som fällts, och varenda utsänt ord ekar fortfarande där inne."

2. Karaktärernas komplexitet. De känns verkligen levandegjorda och hos varje karaktär finns det något för mig att sätta mig in i. Det är inte alltid att karaktärerna väcker varma känslor - hallå vi befinner oss faktiskt i en nazistisk skola. Men även hos de karaktärer jag verkligen inte tycker om finns där ett litet mått av att de faktiskt är människor. Medmänsklighet är fel ord att använda, men levande och komplexa är de i alla fall.

3. Relationerna, först och främst runt flickan (Marie-Laure) men även lite hos pojken (Werner) är otroligt vackra. Det finns hela tiden vuxna människor runt dem som  i de allra flesta fall är godhjärtade och enbart vill dem väl. Flickans pappa, hennes gammelfarbror och hushållerskan madame Manec - alla gör det allt för Marie-Laure, men det är också ömsesidigt och sunt. Egentligen helt normala familjerelationer under mörka förhållanden.

Ljuset vi inte ser får 4+/5 i betyg av mig. Det där slutet drar ner lite på det hela.

Tack Bookmark förlag för recensionsexemplaret.

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.

En smakebit på søndag: Ljuset vi inte ser

Så då var det äntligen dags för en smakbit igen som Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten håller i. Min smakbit kommer att komma från Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. En riktigt bra bok hittills och jag hoppas så att den håller hela vägen fram.

Ljuset vi inte ser är en bok om Andra världskriget. Men den är inte riktigt som alla andra skildringar från tiden. Här möter vi istället en ung fransk blind flicka och en ung tysk (väldigt smart) pojke som har gått med i militären bara för att slippa kolgruvorna. Jag vet att på något sätt ska dessa bådas öden mötas. Hittills har jag i alla fall uppmärksammat det otroligt vackra språket i boken.

Smakbiten är hämtad från sida 113

Dörrar sprängs bort från sina karmar. Tegelsten blir till stoft. Väldiga, svällande moln av krita och jord och granit stiger mot himlen. Alla de tolv bombplanen har redan vänt om och högt däruppe återgått till sin formation ovanför Engelska kanalen innan takpannorna som sprungit i luften slutat falla ned på gatorna.
Lågor slår upp längs väggarna. Parkerad bilar fattar eld, liksom gardiner och lampskärmar och soffor och madrasser och de flesta av de tjugo tusen volymerna i det allmänna biblioteket. Bränderna förenas och drar fram, väller uppför fästningsvallarna likt tidvattenvågor; de forsar in i gränder, upp över hustak, tvärs över en parkeringsplats. Rök jagar damm; aska jagar rök. En tidningsstånd flyter bort, brinner.