Eftersom det nu gått ett tag och jag inte längre har böckerna färskt i minnet så tänkte jag göra något lite annorlunda. Jag tänker kalla det för en författar-recension, där jag i stora ordalag behandla böckerna i Fredika Bergman-serien utan att gå in på enskilda böcker. Det är mer författarskapet jag tänkte att jag skulle recensera.
Böckerna i serien består av Askungar, Tusenskönor, Änglavakter, Paradisoffer och Davidsstjärnor.
Senare i vår utkommer också Syndafloder.
Böckerna är svenska deckare, men jag tycker ändå att de skiljer sig en del från den typiska deckaren, i alla fall ju längre in i serien du kommer. Framför allt tycker jag man kan se att författaren hittar sin egen berättarröst mer och mer och från bok tre tycker jag mig kunna se en viss förändring i sättet hon berättar sin historia och det till det bättre. Askungar och Tusenskönor tycker jag är helt okej böcker - därifrån och framåt blir det riktigt bra böcker, bättre och bättre...
Böckerna berättas från många karaktärers perspektiv, men framför allt Fredrika Bergman och Alex Recht. I och med detta ser i alla fall jag en tydligt karaktärsutveckling vilket jag gillar och vill ha av deckare som ingår i en längre serie.
Många av böckerna, men framför allt Paradisoffer och Tusenskönor tar upp frågor som det märks att författaren är väldigt insatt i. Vad jag har läst mig till så har hon tidigare jobbat som statsvetare med säkerhetsfrågor och det syns i författarskapet. Det tycker jag är bra, för det lyfter trovärdigheten ytterligare.
Sen finns det småställen i texterna som jag reagerar på i lite mindre positiva ordalag. Det handlar om små vardagliga ting som att en karaktär tyvärr inte kan sitta och titta på nyheterna medans hon jobbar, vilket nästan verkade som självklart att man skulle kunna göra. Småsaker som sagt, men som jag ändå reagerade på medans jag läste och lyssnade.
Jag måste också säga något om sluten på böckerna som jag gillar väldigt mycket. De slutar med en större händelse som gör att jag vill veta mer. Samtidigt tar inte nästa bok vid där det hela slutade utan jag får sakta men säkert reda på vad som verkligen ska hända. Det är snyggt gjort och för mig var det absolut en fördel att läsa böckerna relativt tätt så de där hintarna i slutet av böckerna fanns färska i mitt minne.
Det är tur att Kristina Ohlsson är en produktiv författare, för ännu har jag några böcker kvar att läsa. Syndafloder då först och främst och sen kanske jag ska ta och läsa hennes skräckroman Sjuka själar. sen finns ju givetvis alla böcker hon skrivit för barn som jag absolut är sugen på att testa.
