Vi mot er av Fredrik Backman

Hela det lilla samhället Björnstad skakades under förra säsongen av en fruktansvärd skandal. När det händer något i stadens hockeyklubb så påverkar det hela samhället. Och inte bara Björnstad, utan även grannstaden Hed, den värsta konkurrenten. Så när nu Björnstad och Hed ska mötas i säsongens första match kokar alla känslorna precis under ytan. Och när som helst kommer det att explodera.

Han har helt enkelt gjort det igen. Fått mig att gråta. Inte så mycket skratta den här gången, men tårarna har definitivt flödat. Det är återigen en väldigt mörk historia som först och främst är en berättelse om vad som kan hända när ett samhälle som inte är så stort, låter något vara viktigare än mycket annat. I det här fallet hockey. Den visar klart och tydligt på människans bästa och värsta sidor, hur lätt kärlek kan gå över i besatthet och sedan i våld.
Men allra, allra mest är det en berättelser om människor som på många sätt är ganska så vilsna i sin tillvaro, och som mycket har sin utgångspunkt i den skandal som hände i samhället i boken Björnstad.

Medans jag läser blöder mitt hjärta, och kanske framför allt för de unga männen. För Benji som hela sitt liv har fått brottas med sin identitet och som  förlorat sin bästa vän. Han har hela tiden fått använda sin oberäknelighet och sitt våld för att få ta plats men innerst inne tror jag att han är ganska så rädd. Det blöder också för Bobo som är den snällaste man kan tänka sig och som så gärna vill vara någons bästa vän. Och så är det Vidar, han som haft den kanske svåraste uppväxten av dem alla och trots alla problem och strul har hjärtat på rätt ställe och som vet vilka värderinga i livet som verkligen betyder något.

Jag älskar att alla karaktärerna görs mänskliga av Backman. Man måste inte älska alla, till exempel kan det bitvis vara ganska så svårt att älska Maggan Lyt. Men med några få meningar gör han även henne till en människa, en människa som har motiv bakom sina handlingar.

Så medans jag läser och gråter så älskar jag dem alla. Jag får förståelse för människors olikheter och vikten av att de måste få finnas där. Gång på gång slås jag av orättvisorna som målas upp i boken, men så är ju livet, även om jag själv har haft turen att sällan få uppleva det. Det ger en perspektiv på sin egen vardag.

Boken är vansinnigt bra! Men med Backman mått mätt så är det här inte hans bästa. Det känns konstigt att ge en bok högsta möjliga betyg och ändå inte tycka att den är bäst. Grejen är att det finns ingenting i boken jag saknar. Det jag möjligtvis kan tycka är att han i vissa stycken drar ut lite på det hela. Han är glad för upprepningar och här kan det komma en eller två för mycket. Det drar inte ner betyget för min det, men möjligtvis lite av flytet i läsningen. Men jag struntar egentligen i det för jag älskar boken. Jag älskar karaktärerna. Jag älskar den mörka, mörka handlingen. Jag älskar orden och språket och liknelserna.

För att sammanfatta boken och dess handling och alla karaktärerna väljer jag helt enkelt att beskriva boken med ett ord. Gemenskap. Vikten av gemenskap, människans sammanhang i en gemenskap, grupptryck i gemenskap. Ja ni förstår...

Nu ser jag verkligen fram emot nästa del i serien. Inte för att jag inte fick ett bra slut på historien, men för att jag vill knyta ännu fler gemensamhetsband med alla som jag har lärt mig att tycka så väldigt mycket om.

Vi mot er får 5/5 i betyg.

Tack Forum förlag för att jag fick läsa och recensera boken.

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon & Bookoutlet.

Och varje morgon bliv vägen hem längre och längre av Fredrik Backman

En gammal man för ett samtal med sin barnbarn. De sitter på en bänk vid ett torg och farfar försöker förklara att han inte längre minns saker. Både för barnbarnet och för sig själv.

Det här är en liten, men mycket viktig bok om Alzheimers och demens, berättad på Fredrik Backmans alldeles underbara sätt. Han lyckas på ett vackert sätt berätta om en sjukdom som är allt annat än vacker och det är absolut en berättelse som berör. Tyvärr är ju dock inte formatet mitt allra bästa, jag har svårt att hinna knyta an till karaktärerna och det känner jag att jag tappar lite på. För min del hade det gärna fått vara en hel bok. Men ur novellsynpunkt så är det förmodligen precis så bra som det kan bli för min del. Förmodligen kommer jag till och med att försöka läsa om den någon gång. Någon gång när jag är helt ensam här hemma. När jag kan läsa i lugn och ro på ett annat sätt och då jag hinner med "tänkaefterpauser". Och inte nog med det - jag kommer att lämna över boken till mamma och pappa och syrran. För när man ändå har den här hemska sjukdomen så nära inpå sig så kan det vara bra att få bearbeta det hela med lite Backman.

Boken får 4,5/5 i betyg av mig.

Tack Forum för recensionsexemplaret.

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.

Författarintervju: Fredrik Backman

Idag ser jag väldigt mycket fram emot att bjuda er på min första författarintervju är på bloggen, och det är inte vilken författare som helst som har valt att svara på mina frågor. Fredrik Backman tog mig med storm när jag först läste En man som heter Ove och efter det så har jag älskat precis allt han har skrivit, från blogginlägg till böcker. Nu är han aktuell med Björnstad som jag har skrivit en recension på här. Så det är med stort nöje jag bjuder er på hans svar.

Hej Fredrik!

Till en början vill jag bara börja med att tacka för ytterligare en helt fantastiskt bok som verkligen har fått mig att tänka och känna. Björnstad är ju definitivt en mörkare bok än dina tidigare. Hur kommer det sig att du valde att dra ner på humorn som trots allt har varit lite av ditt kännetecken i tidigare böcker?

Det var ingenting jag bestämde mig för, egentligen. Jag tänker inte riktigt så när jag börjar skriva, även om jag har förstått att många har fått det intrycket av mig. Jag tänkte inte "nu ska jag vara allvarlig", jag tänkte "det här är en berättelse, hur berättar jag den så att folk fattar vad jag menar?". Min första ambition är alltid bara att berätta en historia, det går först. Alla annat, språket, tonen, formatet, omfånget, får anpassa sig efter det. Så olika historier måste berättas på olika sätt. Just "Björnstad" handlar om saker som jag verkligen, verkligen ville skriva om, men om jag hade langat in 300 roliga historier och oneliners i den så hade de nog ställt sig i vägen för berättelsen. Så jag försökte skriva det här lite rakare och allvarligare än jag skrev mina tidigare böcker. Det var givetvis skitsvårt bitvis, för det ställde helt andra krav på mig, men jag måste ju försöka utvecklas också, det är väl hela poängen med att hålla med någonting? Jag måste ju försöka bli bättre och lära mig nya saker och det enda sättet man kan göra det på är ju att försöka förändra sig ibland och göra grejer man absolut inte behärskar. Jag vet inte alls vad folk kommer tycka om "Björnstad", men jag kommer alltid vara väldigt glad att jag skrev den. Jag jobbade väldigt hårt och letade upp ganska många begåvade människor som gav mig hård kritik och jag lärde mig väldigt mycket av det.

Kändes det inte lite riskabelt att ägna en bok åt hockey? Jag förstår absolut tanken bakom det men för många - icke idrottsintresserade - kan det nog kännas lite avskräckande att läsa en bok om just sport. 

jag kan förstå att du ställer frågan, men om jag började resonera så när jag skulle börja skriva en historia så skulle det nog vara dags för mig att lägga av. Då får jag börja sälja glass eller skruv eller något istället. Jag är inte en tillräckligt bra skribent för att kunna fejka känslor, så jag kan bara berätta det jag själv verkligen brinner för att berätta. Jag ger varenda bok absolut allt jag har men när jag är färdig så är jag färdig. Hur många som sedan potentiellt kommer läsa den eller vad någon recensent på en tidning kommer tycka är helt ärligt ingenting man får tillåta sig själv att fundera för mycket över. Man måste tvinga bort de sakerna ur skallen, för annars skulle man aldrig våga skriva någonting alls. Det går aldrig att förutse vad människor kommer tycka om böcker, för böcker bygger helt och hållet på känslor: De känslor som den som skriver plöjer ner i ena änden och de känslor som läsaren är beredd att plöja ner i andra änden. Men...jo...det är klart att du kanske har rätt jag borde ha tänkt på det där. Det kan ju mycket väl visa sig att ingen vill läsa en bok om hockey. Och då kommer säkert marknadsavdelningen på mitt bokförlag kasta hårda grejer på mig. Men jag tänker väl så här: Jag hoppas att om jag älskar någonting tillräckligt mycket så kanske jag kan berätta det med en entusiasm som smittar av sig tillräckligt mycket på dig för att du ska orka läsa tillräckligt många sidor för att upptäcka att det här egentligen inte är en historia om hockey. Det är en historia om människor.

Jag har förstått efter att ha följt dig ett tag i olika sociala medier att idrott är något som är viktigt för dig. Hur mycket av dig själv och dina intressen speglas i böckerna?

Extremt mycket, förmodligen. Böckerna är ju inte separerade från mig, de är en förlängning, skrivande är mitt jobb och min hobby och min besatthet och mitt största fritidsintresse på samma gång. Så allt jag är och allt jag tänker på och allt jag upplever hamnar ju på ett eller annat sätt säkert i mina texter förr eller senare. Och min relation till idrott har alltid haft samma grund som min relation till litteratur: Den är verklighetsflykt. När jag var liten och var ganska ensam och ganska rädd för allting och hade ganska mycket ångest och inte riktigt begrep hur man gjorde för att få vänner så var en cupfinal i fotboll lika magisk för mig som en saga om trollkarlar och drakar och episka fältslag. Jag älskade klädskåpet som ledde till Narnia, men jag hittade det där klädskåpet i omklädningsrum bredvid grusplaner och idrottshallar också. Kärleken har alltid varit densamma. Jag har kroniskt svårt för verkligheten, sport och böcker är de bästa kompisar man kan ha då.

Hur fick du idén och inspirationen till just Björnstad?

Den har funnits där ganska länge, på olika sätt. Om man gillar sport så mycket som jag gör så blir det väl oundvikligt. Jag har alltid velat skriva något om ett lag och en klubb, om allt jag älskar med den samhörigheten. Men jag försökte väl också skriva något här om allt det som kan gå åt helvete i den miljön, när allt av värde börjar mätas i vinster och framgång. Det blev en rannsakan av mig själv, på många sätt för den kultur man älskar villkorslöst när man är nio är en kultur som man måste kunna se mer kritiskt på när man är trettiofem. Som min farmor brukade säga till mig: "Det är meningen att du ska bli smartare när du blir äldre, Fredrik. Annars finns det ju ingen poäng med det."

Jag har förstått att det kommer att komma fler böcker om den lilla staden. Hur många böcker är det tanken att det ska bli?

Jag vet inte riktigt än. Vi får se. Men det blir åtminstone en till, som kommer ut nästa år, och när jag är färdig med den kommer jag nog kunna ge ett bättre svar.

Som blivande förälder och som arbetande inom förskoleverksamhet så finner jag stort intresse i hur du skriver om just föräldraskapet. Jag tycker att du visar stor respekt för barn och ungdomar och verkar i högsta grad ta dem på allvar. Är det något som du själv funderar mycket kring när du skriver?

Nej, det är det nog inte om jag ska vara helt uppriktig. Jag försöker nog inte tänka "det här är ett barn och det där är en vuxen" utan kanske mer utgå ifrån att det här är en människa. För... eller.. ja, vad fasen, jag kan ha fel här, men jag tror inte att det som pågick inuti mig när jag var nio egentligen är så otroligt annorlunda från det som pågår inuti mig nu. Jag tror bara att jag har blivit lite bättre på att formulera mig och lite bättre på att låtsas inför andra vuxna att jag vet vad jag håller på med. Men insidan, frågorna och rädslorna, är nog på många sätt desamma. När jag var nio funderade jag mycket över hur jag skulle göra för att passa in, och jag var väldigt rädd för döden. Och så är det ju fortfarande. Grundpremisserna har inte ändrats. Så jag anpassar inte insidan av karaktärerna efter deras ålder heller, jag anpassar nog bara vad de gör och hur de pratar. och sen försöker jag ställa frågor: Vad älskar den här människan? Vad är den här människan rädd för? Vilken dag var den värsta dagen i den här människans liv? Och sen försöker jag berätta något om det. Processen är densamma oavsett ålder då, tror jag.

Och eftersom jag tycker så mycket om hur du behandlar just barn i dina texter - finns det kanske tankar på en barnbok?

Jag har skrivit några stycken. Två av dem la jag faktiskt upp på bloggen för några år sedan. Men jag har inte publicerat några i bokform än. Vi får se hur det blir med det. De är på sätt och vis en väldigt intim grej mellan mina barn och mig fortfarande, så jag kanske håller det där ett tag till.

Så lite om skrivprocessen. Vilket är det absolut roligaste med att skriva böcker och vilket är det allra svåraste?

Det är samma svar på båda frågorna: Att man måste känna saker hela tiden. Att man aldrig kan bli avtrubbad. Om man ska skriva om något riktigt jobbigt som en karaktär går igenom i en historia, och det börjar snudda vi jobbiga saker i ens eget inre, då är ju impulsen att stänga av och byta kanal liksom... som man gör med alla andra tunga grejer när det blir för mycket. Men om man ska skriva en bok måste man göra tvärtom, då måste man stå kvar och börja gräva i det där istället. sina egna rädslor och otillräckligheter, det blir som oövervakad terapi, och det kan ju knäcka en. Och sen helt plötsligt är klockan fyra och då ska man hämta barnen på förskolan och bara slå om och försöka vara en normalt fungerande person. Det är väldigt svårt att stänga av allt som händer i huvudet ibland, så är det nog för alla som jobbar med något de verkligen älskar.

Jag har nu läst alla dina böcker och det är absolut inte svårt att identifiera sig med dina karaktärer. Jag ser mig själv mest som en Britt-Marie. Slutligen undrar jag bara - vem ser du dig mest som av alla dina karaktärer?

I grund och botten är jag nog mest lik Elsa, men jag är inte alls lika smart som hon. Hon är den där sjukt begåvade, kvicktänkta kompisen som jag önskar att jag hade haft när jag var sju. Vi delar rädslor och ängslighet, samtidigt som vi båda två har en helt obefogat stor tilltro till vår egen förmåga. DEe är både vår förbannelse och vår välsignelse.

Och med det tackar jag Fredrik och ser med nöje fram emot nästa bok. Tack även till Piratförlaget som hjälpte mig anordna intervjun.

Björnstad av Fredrik Backman

I en liten stad mitt ute i skogen, någon stans uppe i norra Sverige finns det ett hockeylag. Det kanske inte verkar så viktigt, men för befolkningen är det bara allt. 
Vi får följa Peter Andersson och hans familj. Peter som är sportchefen i klubben och en före detta spelare som faktiskt var med och tog klubben till final ett år.
Sen har vi killarna i juniorlaget, Kevin och Benji som är stjärnorna och sen alla runt omkring. Dessa killar ska faktiskt spela semifinal snart och detta betyder allt. Sponsringspengar och kanske till och med ett hockeygymnasium i en framtid i en avbefolkad bygd. 
Ja hockey i Björnstad är helt enkelt allt...

Hade någon sagt till mig för ett år sedan, eller kanske bara för ett halvår sen att jag skulle läsa en bok om ishockey - ja då hade jag idiotförklarat den personen. Men sen fick jag ju reda på att Fredrik Backman skulle skriva en bok på ämnet och då var det ju självklart att jag måste läsa. Fast ändå... hockey - kan det intressera mig och kan det verkligen bli något att ha. Jag börjar till och med fundera i banor kring om det han verkligen är så bra som jag minns. Mina förväntningar måste helt enkelt vara lite väl orealistiskt höga. Men vet ni vad. Jag har fel i mina förväntningar. För faktiskt så är det ännu bättre. Ännu mer fantastiskt. Ännu en berättelse som vrider runt mitt hjärta i kroppen på mig.

Visst är det här en bok om hockey. Hockeyn är jätteviktig, men ändå är den helt av underordnad betydelse. Antal sidor vi befinner oss på rinken är kanske 20 i en bok som är 470 sidor lång. Istället handlar det om de känslor som hockeyn väcker hos människor, vilken betydelse den har för relationer, bebyggelse och en hel del politik. Och när en ordkonstnär som Backman skriver om det så blir det på riktigt, viktigt och vackert, men samtidigt väldigt svart, dystert och hemskt. Jag tycker det är så fantastiskt vacker hur det igenom varje ord kan speglas så mycket värderingar. Jag vill inte skriva åsikter för det är inte där fokus ligger utan det handlar om en djup människokännedom och människokärlek. Det får ta plats.

Innan jag började läsa så funderade jag en del kring det här att det här skulle vara en allvarligare bok än hans andra böcker. Jag tänkte att det egentligen inte är möjligt med tanke på de djupa funderingar och tankegångar som de böckerna lyfte upp. Men visst är det här svartare. Det är dystrare och även om jag fortfarande både skrattar och gråter i även den här boken så ligger gråten och förtvivlan lite närmare till hands. Det är tunga ämnen som berörs och människans mindre vackra sida tittar om och om igen fram. För inte är det helt lätt när man är mellan 15 och 17 år att veta hur man ska bete sig i alla situationer, framför allt när man hela tiden möts av människor runt omkring en som enbart vill se framgång och pengavinst. Utanförskap är kanske ett ord som är genomgående för Backmans böcker och i den här blir det lite extra tydligt hur det är att inte passa in, att gå emot strömmen och göra nästan allt för att få tillhöra laget.

Det finns så mycket att skriva om den här boken och jag tycker jag har skrivit väldigt många ord. Ändå vill jag inte berätta för mycket, inte om handlingen i alla fall och kanske inte heller om alla de känslor som boken väcker hos mig. Men jag lovar er att det finns massor. Och stirra er absolut inte blinda på att det är en bok om hockey. För visst är det en bok om hockey - men framför allt om det mänskliga psyket och gemenskap.

3 anledningar till varför Björnstad är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Jag följer Backman inom en mängd olika sociala medier och många gånger syns det att han kanske inte riktigt tror på sig själv, detta skrivet med varma ord. Men han har så fel, Om jag hade kunnat skriva hälften så bra som han så hade jag känt mig nöjd. För han är en klok författare med kloka värderingar och som har en gåva när han skriver. Jag måste bara få ha med ett citat som jag tycker visar lite extra på det.

"Religion är något mellan dig och andra människor, det är fullt av tolkningar och teorier och åsikter, Men tro... det är bara mellan dig och gud." sida 148

2. De där små framåtblickarna som man hela tiden möts av i texten är så snyggt gjorda. Det kan vara om allt mellan det som händer 10 år framåt i tiden eller bara om en vecka. Men dessa små ord drar hela tiden berättelsen framåt. Aldrig att det blir långtråkigt och trist.

3. Lite i motsats till föregående punkt så gillar jag att det här trots allt inte är en sträckläsningsbok. Eller jo, det kanske den är på ett sätt för den försvinner aldrig från ditt medvetande. Men med jämna mellanrum så måste jag lägga boken ifrån mig, jag måste få tid till att andas och reflektera över det jag läser. Ibland till och med försöka skapa mig lite distans till det jag läst.

Björnstad får 5+/5 i betyg av mig. Kunde jag gett den mer hade den fått det. Kommer definitivt att kvala in på en topplista över årets bästa böcker. Förmodligen kommer inte någon bok att komma i närheten av den.

Tack Piratförlaget för recensionsexemplaret.

Boken finns att köpa hos Adlibris, Bokus och Cdon.

En smakebit på søndag: Björnstad

Söndag och en dag utan ett enda måste. Det gillar jag!. Extra lycklig över den här söndagen är jag för att jag i går i min förvirrade hjärna trodde att det var söndag och var helt beredd på att stiga upp och gå till jobbet idag. Så en extra dag ledigt fick jag ju nästan. Den ska jag spendera genom att läsa och typ absolut inget annat. Nåja, kanske lite datorhäng och lite middag - men sen läsning.

Först ut bjuder jag på en smakbit ur boken jag läser för tillfället, vilket fortfarande är Björnstad. Hade någon sagt till mig bara för en månad sedan att jag skulle vara helt fångad av en bok om hockey så hade jag inte trott på den personen. Men nu är det ju så att det är Fredrik Backman och är man som han ordkonstnär så kan allt bli gripande, spännande och intressant.

Min smakbit kommer från sida 129.

Hon tar vägen förbi Mayas rum, plockar kläder från golvet, när dottern gnyr i sömnen lägger hon handen på hennes panna. Den är varm. Om ett par timmar ska Mira förvånas över att dottern frivilligt, nästan ivrigt, ändå envisas med att åka med till ishallen. Hon som vanligtvis kan spela så mycket martyr att hon kan få en kluven hårtopp att låta som en anledning att få slippa gå på hockey.

I efterhand kommer mamman hinna önska tusen gånger att hon tvingat flickan att stanna hemma.

Fler smakbitar hittar ni som vanligt hos Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Britt-Marie var här av Fredrik Backman

Britt-Marie är ensam här i världen nu när hon inte längre har Kent hos sig. Det hon vet är att hon måste ha ett jobb. Men det är inte helt lätt att få ett jobb när man har varit hemma och passat Kents barn ett helt liv och dessutom är 63 år gammal. Och trots att det står på hennes lista att hon ska ha ett jobb så verkar inte tjejen på arbetsförmedlingen tycka att det går så snabbt som Britt-Marie vill. Men i Borg (samhället där allt läggs ner) finns det tydligen en fritidsgård som behöver någon som tar hand om stället. Jobbet är Britt-Maries och med jobbet följer tydligen ett fotbollslag.

Detta är en berättelse om ensamhet och om att höra hemma någon stans.
Ungefär 30 sidor in i boken får Backman mig att gråta för första gången. Då har han på sitt lilla speciella sätt berättat för mig varför Britt-Marie vill ha ett jobb.
Britt-Marie är en svår person att tycka om, i alla fall om du inte sitter i hennes huvud och får vara med på hela hennes resa. Hur hon egentligen har utnyttjats och hur hon har förminskats som människa. Allt utan fysiskt våld kan ju tilläggas för det finns absolut inte med något sådant i berättelsen.
Fredrik Backman har begåvats med en väldigt speciell egenskap. Han är en ordkonstnär och det har jag skrivit om tidigare, men framför allt är han faktiskt en människokännare. Han förstår den enkla människan och varför hon ofta fungerar som hon gör. Att han sen med en stor portion humor kan beskriva det gör det hela ännu vackrare. För precis som med tidigare böcker så berör han mig på djupet. Jag kan till viss del se mig själv i Britt-Marie och det är lite skrämmande, men det är också en verklighet. Och det är återigen så fantastiskt bra. Boken når kanske inte riktigt upp i Ove standard men det är inte långt ifrån. Egentligen kan det helt enkelt vara så jag nu har förväntningar som är högre än högst och det hade jag inte med Ove och fick därför mattan under fötterna bortdragen för mig. Knock-out tror jag att det kallas. Det får jag inte riktigt med Britt-Marie, men det kan ju som sagt ha att göra med förväntningar.

3 anledningar till varför Britt-Marie var här är värld att krypa upp i fåtöljen med:

1. Värmen och humorn!

2. Känslan av att man kan gå igenom en hel bok utan att få veta vad Någon egentligen heter. Jag personen i fråga kallas Någon rätt igenom hela berättelsen och det är inget konstigt med det.

3. Jag är ingen större fotbollsfantastisker längre, men visst är det så att de går inte att gå förbi en boll som ligger på marken utan att sparka lite på den. Det hör liksom till. Jag älskar också att man tydligen kan få sin personlighet uppritad bara genom att nämna vilket fotbollslag man gillar. Fotbollen är av väldigt stor betydelse i den här berättelsen. Trots att Britt-Marie inte ens gillar fotboll.

Britt-Marie var här får 5/5 i betyg av mig. Så underbart bra!

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.

Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman

Detta är en berättelse full av anekdoter om att vara småbarnsförälder, om att älska och om betydelsen av mat. Det är berättat med Fredik Backmans vanliga träffsäkra ordanvänand.
Boken har allt jag älskar med Fredrik Backmans författarskap. Den har humor, den har värme, den har dråplighet och tokigheter. Den prickar rätt.

Jag har otroligt svårt att skriva den här recensionen, har försökt i över en veckas tid att få ner något klokt. Svårigheten ligger kanske i att det är en kåseribok, kanske inte enbart för att det faktiskt inte är en skönlitterär bok utan också för att den ger mig sådan glädje. Därför kommer jag att nöja mig här och be er att själva läsa den. Det krävs ingen ansträngning alls att läsa den, utan ta bara några sidor då och då. Den är så fantastiskt vacker och bra och kommer definitivt att läsas om någon gång i framtiden, kanske när jag själv förhoppningsvis har egna barn.

Vad min son behöver veta om världen får 5/5 i betyg av mig.

Bokmässan #2

Det kommer en hel del författare till bokmässan som jag är grymt förtjust i, men bäst tror jag ändå att jag gillar Fredrik Backman av de jag har läst om hittills. Att jag älskar En man som heter Ove och Min mormor hälsar och säger förlåt är väl ingen överraskning om man har läst min blogg lite i alla fall. Och i höst dyker ju faktiskt nästa bok upp. Britt-Marie var här verkar precis som tidigare böcker var väldigt bra och är ett måste ha i min bokhylla. 

Britt-Marie var här.

En roman om förälskelse, andra chanser och att sparka på det som rullar.

Britt-Marie är faktiskt inte passivt aggressiv. Det är bara det att smuts, repor och felaktigt organiserade besticklådor får henne att skrika på insidan. Hon har just lämnat ett 40-årigt äktenskap och liv som hemmafru, och det enda arbete hon kan få finns i Borg, ett finanskrisdrabbat litet samhälle vid en väg där allt utom den ölstinkande pizzerian är nedlagt eller till salu. Britt-Marie avskyr fotboll, Borg har inget annat än fotbollen kvar. Det är sannerligen inte början på en underbar vänskap.

Men när byns ungdomslag behöver en tränare så desperat att de till slut är redo att ge jobbet till vem som helst, då bryr de sig inte om petitesser som att hon absolut inte vill ha det. När Britt-Marie dessutom blir utbjuden på dejt av en polis och bryter handen i ett solarie finns det ingen återvändo.

Britt-Marie var här är en kärlekshistoria och en kärleksförklaring. Om en kvinna som väntat ett helt liv på att hennes ska börja, och om samhällen vid vägar där fotboll och pizzerior är det sista som överger människorna.

Text och bild har jag hämtat här. Fredrik skriver också på sin blogg att boken kommer säljas i förhand på bokmässan och att han kommer sitta där och klottra sitt namn i böckerna. Visst låter det bra! Så den här boken skrivs definitivt upp på inköpslistan för bokmässan och att komma till signeringen ska jag också försöka få till. 

(Om inte annat verkar det som om Fredrik ska komma till Karlskrona i november och det kan jag ju inte missa.)

Det här är ett inlägg i min uppladdning inför Bokmässan 2014.

Alla "människor" förtjänar superhjältar

Jag vet inte var jag ska börja eller hur. Det finns liksom inte riktigt ord att förklara vad den här boken gör med mig. Jag har väntat länge på att läsa den, lite av rädsla och lite av förväntan och att inte längre ha läsningen framför sig.
När jag läst En man som heter Ove så blev jag helt och hållet nockad. Den var ingenting vad jag hade förväntat mig. Jag har pratat mig varm om den boken i över ett år nu (lugn jag lär inte sluta). Och visst var Ove fantastisk på alla tänkbara sätt men jag vet inte hur han har lyckats Backman, men Min mormor hälsar och säger förlåt är bättre. Jag trodde på allvar inte att det skulle gå.

Den här boken innehåller allt fantastisk läsning ska innehålla och ibland lite mer. Det första ord som trillar in i min hjärna är faktiskt genial.

Jag älskar karaktärerna, jag älskar Elsa, jag älskar mormor, worsen, Varghjärta, mamma, Britt-Marie och alla de andra. Jag glömmer ingen med möjligtvis Kent som undantag.

Jag älskar språket som är så otroligt talande, smått ironiskt, invecklat men samtidigt så enkelt. Till och med upprepningarna älskar jag för det är en del av historien.

Jag älskar handlingen. Jag älskar hur den berör mig i mitt djupaste. Den som faktiskt inte förstår att bry sig om vad som händer detta underbara annorlunda barn är "faktiskt helt dum i huvudet". Det säger mormor. Det här är mitt i allt det inte fullt så verklighetstrogna en otroligt viktigt berättelse att berätta.

Men mest av allt älskar jag sagorna. Boken visar så väldigt tydligt det är att sagor har läkande kraft, att sagor hjälper oss genom svårigheter och att fantasin är en av de viktigaste grundstenar vi har. Att med hjälp av vårt språk och vårt berättande kan vi rädda många människor.

Boken bör läsas långsamt. Redan efter första kapitlet känner jag att jag förmodligen måste stanna upp och andas. Och det fortsätter i samma takt. Tyvärr kan jag inte hålla mig när jag kommit till halva boken. Jag måste bara fortsätta följa mormors skattjakt. Men jag lovar att nästa gång jag läser den ska jag läsa ett kapitel i taget och stanna upp och tänka efter riktigt noga.

Det är så många saker och meningar jag vill lyfta fram från den här boken och dela med mig av. Men jag kan inte välja. Därför ska jag nu försöka avsluta recensionen.

Det här är en bok för alla. Punkt! Den är så fantastisk som ingen annan bok kan vara. Och utan att överdriva skulle jag nog vilja sätta Fredrik Backman allra högst upp på prispallen över favoritförfattare. Det är helt fantastiskt (har jag sagt det innan kanske). Och den där rädslan jag kände innan jag började läsa boken, rädslan av att kanske bli besviken efter att ha haft så höga förväntningar - den fick vackert krypa ner under en sten.