Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

En fransk flicka som är blind. En tysk pojke som inget heller vill än att slippa gruvorna och få bli ingenjör. Flickan bor i en ockuperad stad vi franska kusten. Pojken får en plats i den skola där bara eliten ska tränas. Tiden är andra världskriget. Förutsättningarna är väldigt olika. Samtidigt är flickan och pojken densamma. Två nyfikna barn på väg att bli vuxna i en av historiens mörkaste tidpunkter.

Den här boken är något alldeles speciellt. Den är något helt nytt - i alla fall för mig. Den är vacker. Den är stillsam. Den har bland de vackraste språk jag har stött på någon gång. Det liksom vimlar av vackra meningsuppbyggnader och språket får visa vad det går för.
Jag har egentligen svårt att säga exakt vad boken handlar om. Det är mycket två människors uppväxt under förhållanden som är allt annat än idealiska. Mer är det inte... möjligtvis med undantag av en viss diamant som kanske, kanske inte innehåller en förbannelse. Fast ärligt talat så känns den biten ganska så meningslös.
Jag är lite, lite besviken på slutet. Inte för att boken slutar fel - utan snarare för att författaren vill krama ut det allra sista av berättelsen. Jag var färdig ett par kapitel innan boken var färdig så att säga. Men jag kan förlåta det för boken är så bra ändå.

3 anledningar till varför Ljuset vi inte ser är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Språket måste helt enkelt få en egen punkt här. Egentligen hade jag nog kunnat bjuda ett citat för varje anledning till att njuta av boken. Men jag nöjer mig med ett:

"Luften är ett bibliotek och ett arkiv över alla liv som levts, alla yttranden som fällts, och varenda utsänt ord ekar fortfarande där inne."

2. Karaktärernas komplexitet. De känns verkligen levandegjorda och hos varje karaktär finns det något för mig att sätta mig in i. Det är inte alltid att karaktärerna väcker varma känslor - hallå vi befinner oss faktiskt i en nazistisk skola. Men även hos de karaktärer jag verkligen inte tycker om finns där ett litet mått av att de faktiskt är människor. Medmänsklighet är fel ord att använda, men levande och komplexa är de i alla fall.

3. Relationerna, först och främst runt flickan (Marie-Laure) men även lite hos pojken (Werner) är otroligt vackra. Det finns hela tiden vuxna människor runt dem som  i de allra flesta fall är godhjärtade och enbart vill dem väl. Flickans pappa, hennes gammelfarbror och hushållerskan madame Manec - alla gör det allt för Marie-Laure, men det är också ömsesidigt och sunt. Egentligen helt normala familjerelationer under mörka förhållanden.

Ljuset vi inte ser får 4+/5 i betyg av mig. Det där slutet drar ner lite på det hela.

Tack Bookmark förlag för recensionsexemplaret.

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.

Veckans boksbloggsfråga vecka 3

Ska försöka ge mig på att svara på veckans bokbloggsfråga igen hos Carola på Barnboksbloggen.

Skulle du vilja skriva en egen självbiografi om något som hänt i ditt liv? Finns det någon person som du gärna skulle vilja läsa en biografi av eller om?

Jag är tyvärr totalt ointresserad av biografier. Visst har jag väl läst någon enstaka och ibland får jag för mig att jag skulle tycka om att läsa om Astrid Lindgren eller Tove Jansson, men ärligt talat så lockar det för det mesta inte alls.
Vad gäller att skriva en egen självbiografi så tror jag att jag passar. Visst, jag skriver dagbok för mitt eget höga nöjes skull, men så värst intressant skulle jag inte vilja påstå att mitt liv är. Har svårt att tro att någon annan skulle finna det speciellt intressant att läsa om.

Om att försöka se positivt på livet

Jag fattar inte varför man ska ha så vansinnigt långa arbetsdagar. Idag ska jag jobba mellan 7.30 - 20.30. Det känns inte okej. Visst jag är "ledig" mellan klockan 16-17 men vad gör det för skillnad. Det är ju inte direkt så att man hinner hem om.
Nu ska jag inte gnälla. Det hjälper inte! Jag ska istället se på livet med positiva ögon. Arbetsdagen idag kommer säkert att bli jättebra, och föreläsningen ikväll blir säkert hur intressant som helt. Och den där timmen då jag är ledig då kan jag ju passa på att läsa lite i Askfödd som är hur bra som helst.

Tematrio: Dystopier och annat elände

I dagens tematrio så har turen kommit till eländet. Denna veckan vill Lyran att vi berättar om tre bra dystopier. Med tanke på att dystopier inte riktigt är min grej så får vi se hur det ska gå:

Ge mig tips på tre bra dystopier (bred definition, postapokalyps går lika bra)!

1. Divergent av Veronica Roth är faktiskt en dystopiserie som jag tyckte mycket om. Den var fängslande och hade starka karaktärer med stark utveckling. Och trots vissa sega stycken i tredje boken så måste jag säga att den nog blev favoriten. Författaren fick till ett riktigt bra slut.

2. Hungerspelen av Suzanne Collinskan man ju säga vad man vill om. Jag gillade första boken. Sen gick det tyvärr utför. Men så finns det ju filmerna också och dem tycker jag vansinnigt mycket om.

3. Cinder av Marissa Meyer har jag ju också läst. Den var absolut helt okej och lite lagom underhållande. Fantastisk - nej! Bra - ja!

Som sagt, det där med dystopier är inte riktig min grej. Håller mig hellre till fantasy. Jag kan inte riktigt säga själv var skillnaden ligger för, hur jag kan älska den ena genren och helst undvika den andra. Jag har många gånger försökt reda ut det för mig själv men jag lyckas inte. Och sådana där dystopiska klassiker som 1984 har jag provat läsa, men det går helt enkelt inte. Jag tycker enbart att det är tråkigt.

Dödens port av Rick Riordan

Obs! Detta är fjärde delen i Olympens hjältar-serien och recensionen kan därför innehålla spoilers.

Uppdraget att rädda världen från jordgudinnan Gaias uppvaknande känns tuffare och tuffare. Inte bara har de sju hjältarna splitrats, de kämpar också för att lära sig att använda alla sina förmågor på bästa sätt. 
För Percy och Annabeth är det verkligen tuff på riktigt. De har kastats ner i Tartaros och gör allt för att ta sig till dödens port för att därifrån, förhoppningsvis få hjälp från andra sidan av sina vänner.

Jaha, vad ska jag skriva om den här boken som jag inte har skrivit om de tidigare delarna innan. För ärligt talat så är det fortfarande lika bra, det är lika roligt och jag gillar fortfarande alla elementen med mytologi, magi och vänskap. Jag tycker fortfarande om alla karaktärerna och i den här boken får alla hjältarna vara med på ett hör, det vill säga, de har egna kapitel och ingen hjälte är "viktigare" i den här boken. Nu handlar det väldigt mycket om att de ska lära sig att samarbete, att utnyttja varandras styrkor och förmågor, men framför allt om att våga känna tillit till att deras förmåga är minst lika viktig för uppdraget.
Något som den här boken verkligen har är och som jag kanske inte märkt jättemycket av i tidigare böcker är att karaktärerna har haft en väldigt personlighetsutveckling. Allihopa växer sakta men säkert in i gruppen och den roll de har.
Nu är det bara en bok kvar i just den här serien och det känns lite vemodigt, även om jag helst vill ha den boken i min hand redan idag. Nu tror jag i och för sig att Bonnier Carlsen är snabba med att översätta även den för det har trots allt gått mindre än ett år sedan de två första böckerna släpptes. Det tycker jag är jättebra, även om jag upptäckte i den här boken att korrekturläsningen hade fått stryka lite på foten. Inte jättemycket men jag hittade en hel del extra bokstäver som inte skulle vara där.

3 anledningar till varför Dödens port är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Nico är egentligen inte en av de sju hjältarna som har gett sig ut på uppdraget, och han är heller inte den karaktär som tar plats i berättelsen. Men han är viktig ändå, på sitt alldeles egna lilla sätt och jag tycker mycket om vad författaren har gjort med honom under den här boken. Jag har en helt ny sympati för honom och då har han ändå varit med it typ 7 böcker redan (lite osäker i vilken bok han var med första gången).

2. Man kan stöta på alla möjliga figurer uppenbarligen nere i Tartaros. Till exempel en stor titan som heter Bob och som slåss med sopkvastar. Det är sådana detaljer som gör det lite extra roligt. Att han sen har en skelettkattunge som husdjur och som kallas lill-Bob så blir det ännu bättre.

3. Jag tycker så mycket om Percy och Annabeth ihop. Det känns verkligen som om deras kärlek har fått bli något mer än bara en platt kärlek som är med bara för att den ska. Det har liksom blivit lite mer djup i den tycker jag. Och Percy måste helt enkelt vara min favorit av karaktärerna. Det är nog bara för att jag har känt honom längst, men jag gillar honom otroligt mycket. Leo kommer nog som god tvåa...

Dödens port får 4+/5 i betyg av mig. Kanske hade det varit en femma om jag inte bestämt mig för att vara lite hårdare med de där femmorna.

Tack Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret.

Tidigare böcker i serien heter: Den försvunne hjälten, Den fängslade guden och Athenas tecken.

Boken finns att köpa hos Adlibris, Bokus & Cdon.

Några tankar en söndag

• Denna veckan har gått vansinnigt fort. Som vanligt. Snart är det väl jul igen... :)Men det har varit en bra vecka. Tillbaka på gamla jobbet och det har faktiskt känts otroligt positivt så det får bli mitt bra för den här veckan. Skönt att träffa alla mysiga barn och vuxna igen.
• Jag har inte hunnit läsa massor denna veckan. Kanske för att det varit mycket att börja jobba igen, kanske för att jag lider av en lindrig variant av resfeber. Men det jag har läst har i alla fall varit jättebra. Och jag har tagit igen en hel del nu under helgen.
• Det har i alla fall hänt en hel del här på bloggen. Många inlägg har jag skrivit, hela 15 inlägg. Sen kan det ju hända att jag har skrivit nästan lika många recensioner som kommer dyka upp här inom en snar framtid.
• En bok har kommit hem till mig också. Men det blev nog något fel där för egentligen tror jag att det var bok två i Magisteriumserien (av Holly Black och Cassandra Clare) jag skulle få, men istället så kom del ett hem till mig. Del ett som jag redan läst och recenserat, och tyckt mycket om med för den delen. 
• Denna veckan återupplivade jag ett inlägg som jag brukar kalla bokmagi. Här visar jag en massa fina, inspirerande bilder som jag hitta på Pinterest. Detta verkade vara populärt så jag lovar att det kommer ytterligare ett sådant inlägg snart. Bilder att inspireras av finns det gott om.

En smakebit på søndag: Askfödd

Söndag igen och idag fortsätter effektiviteten. Ingen rast och ingen ro här inte. Fast det är inte riktigt sant. Igår kväll satt jag nämligen uppe sent med massor av tända ljus i huset och läste klart Dödens port av Rick Riordan. Sen fortsatte jag lite på Askfödd av Sabaa Tahir och det är ur den jag tänker ge er min smakbit.

Jag vet ännu inte jättemycket om boken mer än att det är fantasy och att vi befinner oss i en korrupt värld som är delad i olika grupper av människor. Vi får följa Laia som inte är mycket mer än en slav, och så får vi följa Elisa som tränas till att bli Silvermask - de mest fruktade krigarna.
Här kommer en smakbit från början av sjätte kapitlet.

Barrius skrik ekar i min hjärna i timmar. Jag ser hans kropp falla, hör hans sista, raspande andetag, känner lukten av blod från stenläggningen på gården.
Jag brukar inte bli påverkad på det här sättet när någon i skolan dör. Det ska jag inte bli - Liemannen är en gammal vän. Han har gått med oss alla här på Blackcliff någon gång. Men något var annorlunda med Barrius död. Resten av dagen är jag lättirriterad och tankspridd.

Fler smakbitar kan ni läsa om hos Mari på Flukten fra virkeligheten.