Apollon Oraklets gåta - Rick Riordan

Att kraschlanda i en sopkontainer är kanske inte det bästa sättet att landa och en helt ny upplevelse för solguden Apollon. Men har man gjort sig till ovän med sin pappa Zeus så kan det bli så. Och det verkar inte bättre än att han har blivit förvandlad till människa och blivit av med alla sina fantastiska förmågor. Och inte nog med det, han blir genast rånad och misshandlad och till hans hjälp dyker det upp en 12-årig flicka vid namn Meg. Hur mycket ska man behöva stå ut med som människa egentligen?

Antalet Rick Riordan-böcker jag har läst nu börjar bli en hel del och även om jag kanske inte längre blir superöverraskad av hans böcker så blir jag i alla fall minst sagt road - fortfarande... I den här boken så får vi fortsätta följa den grekiska sidan av mytologin och även om vår bästa hjälte Percy Jackson bara är med på ett litet hörn så är han i alla fall med. Jag tycker det är bra att andra hjältar kan få komma fram och ta sin plats även om Percy fortfarande är min favorit.
I den här boken är det ju inte någon halvgud som är hjälte utan den nästan helt vanliga människan Lester Papadopoulos. Nästan vanlig säger jag för han var ju trots allt solguden Apollon för inte så värst länge sedan. Och vilken gud sen... snacka om självgod. Att lite akne och bristen på sexpack kan vara "the end of the world" är ju minst sagt skrattretande. Men det blir bättre. Att följa Lesters/Apollons inre resa är ju det boken i stora delar går ut på. Det och besegra nästa superskurk då vill säga.
Så.... Underhållande och spännande, kanske inte hans allra bästa men ändå väldigt höga betyg. Jag gillar vad jag läser och vill genast ha nästa del i min hand.

Oraklets gåta får 4+/5 i betyg av mig.

Tack Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret.

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon & Bookoutlet.

En smakebit på søndag: The Hammer of Thor

Söndag och dags att presentera en smakbit igen hos Flukten fra virkeligheten... Det är ju liksom lite tradition. Och som vanligt - känns det i alla fall som - så läser jag en bok av Rick Riordan. Han är helt klart representativ när det gäller att visa vilken författare jag läser mest av. Han och Agatha Christie. Men vad gör väl det när det är en så bra författare.
Nu har turen kommit till Magnus Chase and the Gods of Asgard: The Hammer of Thor. Tors hammare har försvunnit och Magnus och hans kompanjoner/vänner har fått i uppdrag att hitta den och ta tillbaka den så att inte jättarna ska börja invadera Midgård. Och som vanligt vet man aldrig vad som kommer att hända längs vägen.

Det här stycket är hämtat från sida ca 250. Okej jag glömde kolla igen och orkar inte gå och leta reda på exakt rätt sida. Tycker ändå att ni ska ta och läsa den från början, eller ännu bättre börja med första boken i serien, The Sword of Summer.

I scowled at the tree branch we'd run into. I wondered if I could get Jack to chop it down before the next group of poor smucks rode through here. But there was something strange about its texture. Instead of the usual bark pattern, it consisted of crosshatched gray fiber. It didn't taper to a point, but instead curved down to the ground, where it snaked across the snow. Not a branch, then... more like a huge cable. The top of the cable wound into the trees and disappeared into the clouds.
"What is that thing?" I asked. "It's not a tree."
To our left, a dark, looming shape I'd taken for a mountain shifted and rumbled. I realized with bladder-twisting certainty that it wasn't a mountain. The largest giant I'd ever seen was sitting next to us.
"No, indeed!" his voice boomed. "That's my shoesting!

Idag är det inte bara Kanelbullens dag

Det är ju som bekant Kanelbullens dag idag. Egentligen ska jag inte äta något sött alls innan det är dags för lussekatterna men en kanelbulle tänker jag banne mig unna mig en dag som idag. Men det är ju inte bara Kanelbullens dag, det är också en väldigt intressant boks födelsedag - en bok som jag väldigt gärna vill ska hitta hem till mig. Tyvärr får jag nog önska mig den i julklapp för nu när man är hemma med mindre lön så får man väl helt enkelt låta bli att köpa så nödvändiga saker som böcker.
Boken jag är intresserad av är i alla fall andra delen i Magnus Chase and the Gods of Asgard av Rick Riordan. Här antar jag att vi kommer att få knyta lite mer kontakt med asaguden Thor i den här.

Olympens blod av Rick Riordan

Obs! Det här är en recension på sista delen i en serie och kan därför innehålla spoilers från tidigare delar.

Statyn av Athena Parthenos är nu återvunnen, men för den sakens skulle är inte våra hjältars uppdrag att se till så att jordgudinnan Gaia inte vaknar överståndet. Reyna och Nico tillsammans med satyren Hedge har fått i uppdrag att återlämna statyn till grekerna för att undvika ett krig mellan de grekiska och romerska halvgudarna. Samtidigt fortsätter resan för Percy, Annabeth, Jason, Piper, Frank, Hazel och Leo mot Grekland och Athen. Längs vägen är det som vanligt massor av monster som lurar och det är inte helt lätt att veta vem man kan lita på och vem som är fiende.

Den här boken var definitivt en av årets mera efterlängtade boksläpp och nu när jag har läst den kan jag inte låta bli att känna mig lite sorgsen. För nu är ju äventyret slut - över - finito. Som jag har älskat den här serien rätt igenom - och den här boken är absolut inget undantag. Att en sista gång få återknyta bekantskapen med alla mina favoritkaraktärer och vänner är väldigt skönt.
Det är som vanligt högt tempo, mycket humor och en hel del ny kunskap om grekisk och romersk mytologi. Precis vad jag vill ha. Vi får dessutom läsa ur många av karaktärernas perspektiv (precis som vanligt) och även om jag till och från väldigt gärna skulle velat ha Percys berättarröst så känns det inte mer än rätt att vissa andra hjältar får spela den stora rollen i just den här boken. Jag tror ju ändå att jag i framtiden kanske, förhoppningsvis kommer att få mer Percy.
Det finns som sagt många karaktärer att bry sig om och att älska. Ibland är de så många om man räknar in alla gudar (med dubbla identiteter), jättar, monster och andra karaktärer så man lätt kan bli lite förvirrad. Ibland måste jag stanna upp och tänka efter vilken just den skurken var. Men det gör ärligt talat inte så mycket. Det talar istället till läsarens intelligens - att författaren är övertygad om att du kommer förstå och gör du inte det så spelar det ändå inte så stor roll för hela berättelsen är en enda röra ändå. Våra halvgudar kommer ju inte ihåg allt de heller så vad spelar det för roll om inte vi gör det. Plus i kanten för sådant!

3 anledningar till varför Olympens blod är värd att krypa upp i soffan med:

1. För att jag som vanligt älskar den lite skruvade humorn som genom ord ger mig sådana fantastiska bilder i huvudet. Det finns ingen annan författare som lyckas så bra med det som Riordan enligt min mening. Hur skruvat det än är så lyckas han få mig att förstå genom att använda enkla ord och helt orimliga associationer. Och det får mig att skratta varje gång. Framför allt älskar jag hans beskrivningar av monstren för de är oftast allt annat än vackra.

2. I den här boken kan jag inte annat än att bry mig lite extra om de två karaktärer som jag tidigare kanske har känt varit lite av underdogs, nämligen Nico och Leo. De har kanske inte direkt varit i skymundan - men de har heller inte fått ta så stor plats som många av de andra hjältarna. I den här boken spelar de verkligen en väldigt avgörande roll. Över lag tycker jag att den här boken lyfter fram de hjältar som inte fått ta så stor plats innan och gör dem precis lika viktiga för uppdragets lyckande som de andra, typ Jason, Percy och Annabeth.

3. Att jag aldrig har tråkigt medans jag läser. Humorn nämnde jag i punkt ett men det är mer än den. För jag som läsare måste ständigt vara på alerten för annars kan det hända att jag missar något för det händer verkligen saker precis hela tiden. 470 sidor bara flyger förbi och jag har helt ärligt inte tråkigt en endaste sekund av dem. Det har jag inte tid med.

Boken får 5/5 i betyg av mig.

Tack Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret.

Tidigare böcker i serien är Den försvunne hjälten, Den fängslade guden, Athenas tecken & Dödens port.

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.

En smakebit på søndag: Olympens blod

Jaha... så var det söndag igen och det blir förmodligen en ganska så lugn söndag för min del. Men det tänkte jag ju i går också så vi får väl se. Idag ska jag i alla fall påbörja dagen med att bjuda er på en smakbit ur boken jag påbörjade igår kväll - nämligen Olympens blod av Rick Riordan. Jag tycker ju så mycket om Riordans författarskap så det ska bli väldigt kul att se hur serien Olympens hjältar avslutas. 

Som vanligt är det Mari på Flukten fra virkeligheten som håller i det här med smakbitar. Så kolla in hennes blogg.

Smakbiten jag tänkte bjuda på kommer precis ifrån början av boken.

Jason avskydde att vara gammal.

Lederna värkte, Benen skakade. När han försökte ta sig upp på kullen skallrade lungorna som en låda med stenar.

Tack och lov kunde han inte se sitt ansikte, men fingrarna var knotiga och beniga. Ovansidan av händerna var täckta med ett nät av svullna, blå ådror.

Han hade till och med den där gammelmanslukten - malkulor och kycklingsoppa. Hur var det möjligt? Han hade åldrats från sexton år till sjuttiofem på några sekunder, men gammelmanslukten kom med en gång, typ bom, Grattis! Du stinker!

Jag skulle ju läst massor idag

Idag hade jag tänkt att jag skulle ha en dag helt ägnad åt läsning. Nu blev det kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig och nu när klockan är fem har jag ännu inte läst ett endaste ord förutom lite ur en Bamse-tidning för systersonen.
Istället blev det upp till mamma och pappa i sommarstugan där vi passade på att rensa lite, sitta ute i den sköna septemberluften och äta pulled pork och massor av härliga samtal. Jag tänkt tanken att jag skulle passa på att fota lite, men kom inte längre än till tanken. Men det gör inte så mycket.
Nu ska jag däremot ägna resten av kvällen åt läsning. Först ska jag ta och läsa ut  Förlorat ansikte av Anna Karolina och sen tror jag att jag ska ta och börja på Olympens blod av Rick Riordan. Det blir nog till en bra lördagskväll... eller vad tror ni?

Bild från mitt instagram för någon dag sedan.

Magnus Chase and the Gods of Asgard: The Sword of Summer av Rick Riordan

Magnus Chase har under två år bott som hemlös i Boston. Det har han gjort ända sedan hans mamma under mystiska omständigheter blev mördad av vargar. På det stora klarar han sig rätt bra och har skaffat sig andra vänner bland de hemlösa i form av Blitz och Heart. 
Men så en dag får han höra talas om att hans två farbröder och hans kusin Annabeth är och letar efter honom. Släktingar som han och hans mamma inte haft en så god relation med. Det är nu det verkligen börjar gå ut för med Magnus. Faktiskt så pass mycket att han dör och hamnar i Valhalla.

Allra första gången jag hörde talas om den här boken så visste jag att jag var tvungen att läsa den. Rick Riordan goes nordisk mytologi. Nästan lite halleluja moment på det! Så jag införskaffade boken i januari när vi var i USA och sen efter det har den blivit stående i bokhyllan. Typiskt!
Men nu har jag som sagt läst den och det visade sig bli ungefär så bra som jag hade tänkt mig. Jag skrev i och för sig någon gång under förra veckan att läsningen blev lite hackig för mig och att det berodde på att jag insåg att jag inte alls kunde så mycket om nordisk mytologi som jag kanske skulle vilja, eller trodde mig veta. Så jag var tvungen att varje gång det kom en anspelning på mytologin (förutom de stora gudarna och sederna) så var jag tvungen att slå upp det hela. Mest av nyfikenhet, inte alls för att Riordan inte förklarade. Det var snarare så att en sida senare fick jag den där förklaringen i alla fall och uppslående visade sig vara ganska onödigt, förutom att jag fick ett svenskt/nordiskt namn på det hela.
Helt ärligt gjorde det mig inte så mycket i förlängningen att jag slog upp en massa och att läsningen gick lite ryckigt. Boken är ändå så fantastiskt välskriven. Researchen är stor och trots att Riordan sätter en stor tvist på allt och alla så märks det så väl att han ändå vet precis vad han talar om.
En annan sak som jag finner stort nöje i med boken är just det faktum att Magnus Chase har en kusin som heter Annabeth Chase. Känns namnet bekant. Har man läst hans tidigare böcker så borde det faktiskt göra det men det tog mig ändå en liten stund att räkna ut det hela. I början tyckte jag mest det var konstigt att han återanvände ett så pass ovanligt namn som Annabeth. Givetvis är hon en viktig karaktär i böckerna om Percy Jackson. Nu är hon av ganska så liten betydande roll i just den här boken men jag kan ana mig till att hon och de grekiska gudarna kommer att blandas ihop lite mer i senare böcker i serien. Sådant gillar jag. De där små detaljerna.
Riordan är en fantastisk författare på det sättet att han verkligen kan måla världar med ord. I denna och hans övriga böcker så är det absolut inte svårt att sätta igång den inre filmen - vilket jag inte alltid gör annars när jag läser. Men här så "ser" jag allt. Jag tror jag har skrivit det tidigare i någon annan recension, men jag skulle gärna vilja flytta in i hans hjärna om så bara för en dag för att få vara med och upptäcka alla tokigheter.

3 anledningar till varför The Sword of Summer är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1.Handlingen har driv och fart och det händer nya saker konstant. Det är fantasirikt, spännande, lärorikt. Finns det egentligen något mer att önska av en bra berättelse.

2. Jag är som vanligt väldigt förtjust i sidokaraktärerna. De är mångsidiga och fascinerande. I den här boken får vi möta Valkyrien Sam som är muslim, bär hijab och pluggar matte - samtidigt som hon då försöker vara valkyrie. Sen har vi Blitzen den moderiktiga dvärgen som inget hellre vill än att öppna en klädkedja. Och slutligen Heart - den döve, magiintresserade alven.

3. Gudarna i fråga är ett kapitel för sig. De är allt annat än vad man tänker sig från början samtidigt som de verkligen har de där dragen som man fick lära sig om i skolan någon gång på mellanstadiet.

The Sword of Summer får 4/5 i betyg av mig. Ser fram emot att fortsätta läsa denna serie.

Boken finns att köpa hos Adlibris, Bokus & Cdon.
Bonnier Carlsen ger ut boken på svenska under namnet Krigarens svärd. Och som vanligt har de verkligen lyckats med sin omslagsdesign.

Vill ha... ligger jag efter? Om Rick Riordan

Rick Riordan är helt klart en av mina absoluta favoritförfattare. Han skriver med stor humor och ironi böcker med ämnen som verkligen intresserar mig. Då kan det helt enkelt inte bli annat än bra. Dessutom är han en väldigt produktiv författare. Hittills har jag läst 13 böcker av honom (tror inte jag missat någon) och än har jag några kvar att läsa ikapp mig på och några som kommer snart. Här kommer en liten lista på de böcker jag läst och de jag längtar efter.

Läst:

Percy Jackson and the Olympians. Läst alla fem böckerna.

Olympens hjältar. I den här serien har jag en bok kvar.

Kanekrönikan har jag läst och avslutat.

Magnus Chase and the Gods of Asgard är den senaste lästa och påbörjade serien. Har ännu inte kommit fler böcker.

Böcker jag längtar efter att få läsa. 

Sista boken i Olympens hjältar kommer ut i september. Längtar mig galen. Finns i och för sig på engelska men eftersom jag börjat läsa resterande böcker på svenska så vill jag avsluta på det sättet också. Dessutom har de svenska böckerna grymt snygga omslag.

Andra delen i Magnus Chase kommer i början av oktober. Då ska den inhandlas och läsas. Måste dock läsa klart Olympens hjältar först.

Denna boken har redan släppts och är första boken i The Trials of Apollo. Men återigen känner jag att jag vill läsa klart Olympens hjältar först. Hans serier har en förmåga mixa sig lite med varandra.

Utöver dessa böcker så finns det en hel del noveller och "om världen böcker" plus någon äldre serie till som jag inte vet om jag vill investera min tid i. Har en känsla av att jag har att göra ändå. Novellerna däremot kanske jag tar och läser någon gång. Vet till exempel att det finns noveller som blandar Kanekrönikan men Percy Jackson. Kan bli roligt.

Så där fick ni ett helt inlägg om Rick Riordans böcker och det var nog inte riktigt tanken när jag satte mig ner och skulle skriva. Hur som helst så läste jag ut Magnus Chase-boken i går kväll så ni kanske får se mer om den redan i kväll. Beror på hur pigg jag är när jag kommer från jobbet.

Läsa i helgen

Så var det dags att tänka lite på vad jag skulle vilja läsa i helgen. Jag har lite svårt för att bestämma mig men här kommer i alla fall några alternativ. The Sword of Summer påbörjade jag lite i går kväll och Sanningen om Alice är också påbörjad för ett litet tag sedan. Men båda de böckerna är 500+ sidor så jag lär inte hinna läsa alla dessa böcker.

Några snabba recensioner

Jag ligger så vansinnig efter med recensionerna som vanligt. Eller rättare sagt så är det väldigt länge sedan jag läste ut de få böcker som väntar på att recenseras så därför tänker jag lätta lite på samvetet och göra några korta recensioner. Samtliga böcker är recensionsexemplar.

Ormens skugga av Rick Riordan

Det här är tredje och sista delen i Kanekrönikan som handlar om syskonen Sadie och Carter som har fått i uppgift att skydda världen från Kaosguden Apep. Nu närmar det sig uppslutningen och med den så blir allt farligare och farligare och fler och fler Egyptiska gudar vävs in i historien.
Jag kan inte låta bli att gilla den här boken väldigt mycket. För som vanligt med Riordan så är det högt spännande tempo blandat med en stor dos humor. Extra kul är det att vi på jobbet den här termin har lärt oss en massa om och lekt egyptisk mytologi och barnens favoritfigurer har helt klart varit Apep och Bes (som också är med i berättelsen).
Ormens skugga får 4/5 i betyg av mig.
Tack Modernista för recensionexemplaret.

Utvald av Meredith Wild

Erica har precis tagit examen från college och nu tänker hon satsa fullständigt på sitt nystartade internetföretag. Men för att kunna göra det så krävs det kapital och det är inte det lättaste. Under tiden möter hon Blake, som har gott om kapital men som kanske inte är beredd att satsa på hennes företag. Däremot känner han att han gärna satsar på henne.
Jag streck-läste den här boken i en sittning. Kunde inte lägga den ifrån mig och lite romantik och hett sex var precis vad jag behövde vid det tillfälle som boken kom i min hand. Själva storyn i sig är kanske inte omvälvande på något sätt (möjligtvis med tanke på att Erica är en väldigt stark person) men den är relativt välskriven och väldigt underhållande. Ibland behövs det inte mer än rätt bok vid rätt tillfälle.
Utvald får 4+/5 i betyg av mig.
Tack Bookmark för recensionsexemplaret.

PAX Näcken av Åsa Larsson och Ingela Korsell

Vi har nu kommit till sjätte delen i den alldeles underbara barnserien. Jag älskar serien i stort och den här boken är inget undantag. Isen ligger nu tjock i Mariefred men trots det så går folk genom isen. SÅ även Alrik. Det verkar inte bättre än att det nya övernaturliga fenomenet är Näcken. Samtidigt är Viggos och Alriks morsa på besök i staden. Det komplicerar det hela ytterligare.
Jag kan bara säga - har ni inte läst den här serien så tycker jag absolut att ni ska ge den en chans. Den är så välskriven och den tar verkligen sin åldersgupp av läsare (pojkar i 10-12 års åldern) på allra största allvar. Jag som vuxen läsare blir på riktigt rädd men kan ändå inte släppa den. Hade jag fått de här böckerna i händerna när jag gick på mellanstadiet hade jag nog älskat dem ännu mera. (Om det går). Däremot tycker jag nog inte riktigt att det här är den starkaste boken i serien, men ändå tillräckligt bra.
Näcken får 4+/5 i betyg av mig,
Tack Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret.

4.50 från Paddington av Agatha Christie

På tåget mellan Paddington Station i London och Brackhampton blir Mrs McGillicuddy vittne till hur en man stryper en kvinna på ett passerande tåg. Hon tas inte riktigt på allvar av varken polisen eller tågstationsbiträderna utan de tror att hon har drömt. Tur då att hon har en väninna vid namn Miss Marple. Miss Marple klurar lite snabbt ut hur det har gått till och skickar vännen Lucy Eyelesbarrow att spana runt lite på det stora gods som ligger i närheten av järnvägsbanan.
Det här är en av mina absoluta favoriter när det kommer till Agatha Christie. Jag har tidigare lyssnat på den ett par gånger och jag minns också att jag för många år sedan såg den som film. Trots detta så är mycket av handlingen bortglömt hos mig. Jag tror mig komma ihåg mördaren men vägen dit är ganska luddigt. Så det var väldigt trevligt att få läsa den nu och återigen åteknyta bekanskapen med alla karaktärerna.
4.50 från Paddington får 4/5 i betyg av mig.
Tack Bookmark för recensionsexemplaret.

Rosensällskapet av Marie Lu

Det här är andra delen i serien om Den Unga Eliten, en liten klick människor som har överlevt en dödlig sjukdom och inte bara överlevt den utan också kommit ifrån den med magiska förmågot. Huvudkaraktären i boken är Adelina som kan manipulera världen runt omkring sig genom att skapa illusioner. Dessa är dock alltid väldigt mörka och hon suger till sig energi från människors rädslor. Hon har blivit utesluten ur Den Unga Eliten och bestämmer sig därför att själv försöka ta makten. Hon är trött på att vara utanför och att bli illa behandlad. Så låt maktkampen börja.
Jag tyckte väldigt mycket om första boken i den här serien, men tyvärr hade jag glömt bort ganska mycket av handlingen när jag väl kom till den här boken. Det gör att jag har svårt att komma in i historien och har man dessutom världens längsta lässvacka så blir det jobbigt för mig att läsa. Det tar långt över en månad att avsluta den. Jag tycker nog över lag att den är lite i det mörkaste laget, eller i alla fall för mitt humör. Adelina är absolut inte en karaktär jag knyter an till utan hon blir bara mörkare och mörkare i sitt sinne ju längre berättelsen går och just den här gången har jag svårt för det. Hon är allt annat än sympatisk och jag kan inte heja på henne i maktkampen. Så tyvärr var den här boken lite av en besvikelse. Trots det måste jag nog läsa nästa del också. Vill ju veta hur det ska gå.
Rosensällskapet får 3/5 i betyg av mig.
Tack Modernista för recensionsexemplaret.

En smakebit på søndag: Ormens skugga

Varje söndag bjuder vi på en liten smakbit ur det vi läser för tillfället, allt tack vare Mari på Flukten fra virkeligheten. I fredags började jag på Ormens skugga vilket är tredje (och sista?) delen i Kanekrönikan. Nu kom jag inte så långt i fredags och i går läste jag ingenting, men idag tänkte jag att jag kanske kan ägna den lite kärlek, för jag vill väldigt gärna läsa den.

Smakbiten kommer från sida 15.

"Okej", sa J.D. "Jag hoppas att ditt team är i toppklass.
"De är fantastiska", lovade jag. "Kom så presenterar vi er för varandra."
Vår elitstyrka med magiker hade fullt upp med att länsa souvenirbutiken. 
Felix hade frammanat tre pingviner, som vaggade omkring iförda Tutankhamon-makser i papper. Vår babianvän Khufu satt på en bokhylla och läste Faraonernas historia, vilket skulle ha varit riktigt imponerande om han inte hållit boken upp och ner. Walt - åh, älskade Walt, varför? - hade öppnat smyckesskåpet och undersökte armband och halsband med amuletter som för att se om de var magiska. Alyssa använde jordmagi för att få lerkrukor att sväva, och jonglerade med tjugo eller trettio i taget så att de bildade en åtta i luften.
Carter harklade sig.

Eldtronen av Rick Riordan

Sadie och Carter Kane har återigen hamnat i hetluften. Det verkar nämligen som om kaosormen Apep är på väg att vakna och med honom ödeläggelsen av hela världen. Den enda som någon gång har kunnat hålla kaos i schack var solguden Ra. Men det var länge sedan han pensionerade sig och nu för tiden (vart han nu kan finnas) sägs han bara vara en dement gammal gud. Sadie och Carter måste hitta Ra och göra allt för att rädda världen. Till sin hjälp har de som vanlig en hel del gudar samt en del andra nya vänner.

Jag älskar ju allt som har med mytologi att göra. Sen älskar jag allt som Rick Riordan har hitta på. Och så älskar jag spännande äventyrsberättelser. Så med andra ord så älskar jag Eldtronen också. Jag tycker att den här boken som är andra delen i Kanekrönikan är bättre än den första (Den röda pyramiden heter första boken) men dock inte fullt lika bra som böckerna om Percy Jackson och hans vänner.
Egypten är ju ett land som har fascinerad mig länge så det är väldigt roligt att läsa om de egyptiska gudarna och den egyptiska historien (även om det inte ligger så mycket fokus just på det sistnämnda).
Som vanligt med Riordans böcker så blir det hysteriskt på många sätt och vis. Jag tror aldrig att jag har stött på en författare som lyckas så pass mycket med att hitta på de mest makalöst konstiga saker. Och jag får skratta vilket alltid är ett plus när jag läser en bok.

3 anledningar till varför Eldtronen är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Bes är dvärgguden. Han är också barnens beskyddare i den här boken. Som dvärggud var man tydligen ganska så respekterad i Egypten. Dessutom har han verkligen en väldig användbar superkraft (om man kan kalla gudars förmågor för superkrafter). Han är nämligen så vansinnigt ful så man blir rädd... Men jag gillar honom mest för att han får mig att skratta.

2. Fantasi är något väldigt bra... Det är helt klart det bästa....

3. Jag gillar det sätt som Riordan har valt att berätta boken. Den berättas nämligen som en uppläsning. Författaren har fått ett band skickat till sig på något sätt och han skriver helt enkelt ner vad Sadie och Carter berättar på den här inspelningen. Orginellt och bra tycker jag. Dock märker jag inte jättestor skillnad mellan berättarrösterna.

Eldtronen får  3+/5 i betyg av mig.

Boken finns att köpa hos Adlibris, Bokus & Cdon.

Dödens port av Rick Riordan

Obs! Detta är fjärde delen i Olympens hjältar-serien och recensionen kan därför innehålla spoilers.

Uppdraget att rädda världen från jordgudinnan Gaias uppvaknande känns tuffare och tuffare. Inte bara har de sju hjältarna splitrats, de kämpar också för att lära sig att använda alla sina förmågor på bästa sätt. 
För Percy och Annabeth är det verkligen tuff på riktigt. De har kastats ner i Tartaros och gör allt för att ta sig till dödens port för att därifrån, förhoppningsvis få hjälp från andra sidan av sina vänner.

Jaha, vad ska jag skriva om den här boken som jag inte har skrivit om de tidigare delarna innan. För ärligt talat så är det fortfarande lika bra, det är lika roligt och jag gillar fortfarande alla elementen med mytologi, magi och vänskap. Jag tycker fortfarande om alla karaktärerna och i den här boken får alla hjältarna vara med på ett hör, det vill säga, de har egna kapitel och ingen hjälte är "viktigare" i den här boken. Nu handlar det väldigt mycket om att de ska lära sig att samarbete, att utnyttja varandras styrkor och förmågor, men framför allt om att våga känna tillit till att deras förmåga är minst lika viktig för uppdraget.
Något som den här boken verkligen har är och som jag kanske inte märkt jättemycket av i tidigare böcker är att karaktärerna har haft en väldigt personlighetsutveckling. Allihopa växer sakta men säkert in i gruppen och den roll de har.
Nu är det bara en bok kvar i just den här serien och det känns lite vemodigt, även om jag helst vill ha den boken i min hand redan idag. Nu tror jag i och för sig att Bonnier Carlsen är snabba med att översätta även den för det har trots allt gått mindre än ett år sedan de två första böckerna släpptes. Det tycker jag är jättebra, även om jag upptäckte i den här boken att korrekturläsningen hade fått stryka lite på foten. Inte jättemycket men jag hittade en hel del extra bokstäver som inte skulle vara där.

3 anledningar till varför Dödens port är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Nico är egentligen inte en av de sju hjältarna som har gett sig ut på uppdraget, och han är heller inte den karaktär som tar plats i berättelsen. Men han är viktig ändå, på sitt alldeles egna lilla sätt och jag tycker mycket om vad författaren har gjort med honom under den här boken. Jag har en helt ny sympati för honom och då har han ändå varit med it typ 7 böcker redan (lite osäker i vilken bok han var med första gången).

2. Man kan stöta på alla möjliga figurer uppenbarligen nere i Tartaros. Till exempel en stor titan som heter Bob och som slåss med sopkvastar. Det är sådana detaljer som gör det lite extra roligt. Att han sen har en skelettkattunge som husdjur och som kallas lill-Bob så blir det ännu bättre.

3. Jag tycker så mycket om Percy och Annabeth ihop. Det känns verkligen som om deras kärlek har fått bli något mer än bara en platt kärlek som är med bara för att den ska. Det har liksom blivit lite mer djup i den tycker jag. Och Percy måste helt enkelt vara min favorit av karaktärerna. Det är nog bara för att jag har känt honom längst, men jag gillar honom otroligt mycket. Leo kommer nog som god tvåa...

Dödens port får 4+/5 i betyg av mig. Kanske hade det varit en femma om jag inte bestämt mig för att vara lite hårdare med de där femmorna.

Tack Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret.

Tidigare böcker i serien heter: Den försvunne hjälten, Den fängslade guden och Athenas tecken.

Boken finns att köpa hos Adlibris, Bokus & Cdon.

Athenas tecken av Rick Riordan

OBS! 

Detta är del tre i serien Olympens hjältar och det kan hända att recensionen innehåller spoilers från tidigare delar. Läs på egen risk!

De sju som omnämns i profetian har nu förenats för att ge sig ut på sitt uppdrag att rädda gudarna på Olympen. Det romerska lägret och det grekiska lägret vet nu om varandra även om mötet kanske inte gick på absolut bästa sätt.

Annabeth har i alla fall hittat Percy igen och det är ju huvudsaken, i alla fall enligt henne. Men det moment i profetsian som de närmar sig nu verkar helt klart vara riktad till Athenas barn, och det är ju Annabeth. Kan de andra sex följa med henne på uppdraget, eller måste hon klara det själv.

Det här är nu nionde boken jag läser av Riordan och jag fortsätter att älska böckerna. Det finns liksom ingenting som jag inte tycker om. Jag har en känsla av att jag börjar bli tjatig och att jag kanske inte tillför så där värst mycket nytt till dessa recensioner men det får helt enkelt vara så för det är fortfarande samma saker som jag tycker så mycket om. Jag älskar som vanligt Percy även om han inte alls har en lika framträdande roll i den här boken. Men jag älskar att han mer och mer måste lära sig att anförtro sig åt andra också, att han kanske inte klarar allting själv utan måste lära sig att samarbeta med de andra sex halvgudarna. 

Jag älskar också att Annabeth får lite mer utrymme i den här boken, även om hon delar sidorna med Leos, Pipiers och Percys tankar. Annabeth är helt klart en helcool halvgud. Hon är tuff och självständig och klarar helt enkelt väldigt mycket tack vare sin intelligens. Plus i kanten för en blond brud med hjärna helt enkelt (hur ofta driver man inte med det liksom). 

För mig gör det ingenting att det har börjat blandas in lite mer känslor i ekvationen dessutom. Det finns ju inte mycket av den varan i de första böckerna om Percy Jackson men i den här boken är de där relationerna av ganska så stor vikt. Och jag är ju en sucker för det där med relationer, jag kan inte hjälpa det liksom. Men det får aldrig ta överhanden från själva äventyret och det tycker jag är bra.

3 anledningar till varför Athenas tecken är värd att krypa upp i fåtöljen med:

1. Nu kommer det - humorn så klart. Det går ju inte att inte nämna humorn när man ska nämna saker som är så fantastiskt bra med den här boken och den här serien. Jag tror att jag har nämnt det förr, men jag skulle så väldans gärna klättra in i Riordans hjärna för att titta på alla tokigheter som far runt där inne. Han måste helt enkelt se världen i bilder, för dessa fantastiska beskrivningar av monster och figurer och annat är helt underbar. Och hur kommer man liksom på det där med en b-bok. Det är ju helt klockrent. Vet ni inte vad jag menar föreslår jag att ni kollar in och läser här.

2. Att Riordan låter sina karaktärer växa och utvecklas. Percy var elva eller tolv när jag mötte honom för första gången, nu är han sjutton. Och visst har han växt. Det är också väldigt uppfriskande att läsa om honom utifrån någon annans perspektiv. I de första böckerna får vi enbart följa Percys tankebanor och funderingar - vilka är tokroliga - men nu får vi se honom med andra ögon. Givetvis hur Annabeth ser honom men också Piper och Leo och det är lite spännande för de har egentligen ingen relation med honom. 

3. Att vi faktiskt äntligen närmar oss den "gamla" världen med Rom och Medelhavet. Det är ju där grekisk och romersk mytologi borde utspela sig. Inte för att jag haft det minsta emot att befinna mig i USA (tror faktiskt att vi har varit i varenda delstat snart), men det är bra att vi får ge oss ut på en liten längre resa också. Jag gillar ju att läsa om länderna kring Medelhavet så nu får jag lite av det, blandat med mytologin, blandat med äventyr, blandat med romans, blandat med humor och galna karaktärer. Jag får helt enkelt allt jag vill ha och lite till och jag älskar det.

Athenas tecken får 5+/5 i betyg av mig. Extra plus för väldigt snygg omslag....

Tidigare delar i serien är Den försvunne hjälten och Den fängslade guden.

Vill tacka Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret.

Boken finns att köpa hos Adlibris & Bokus & Cdon.

En smakebit på søndag: Athenas tecken

Nu var det ett par söndagar sedan jag deltog i det här med att förmedla en liten smakbit ur vad jag läser, men idag får det faktiskt vara dags. Just nu läser jag Athenas tecken av Rick Riordan och har bara hundra underbara sidor kvar. Den är så bra, precis som allt annat jag läst av Riordan.

Smakbiten jag kommer bjuda på idag är när Jason och Piper (två av bokens karaktärer) möter en gammal flodgud vid namn Acheloos. Jason har precis plockat upp en lite guide om gudar ur fickan och berättar för Acheloos att det är en bok. På sida 328 kan man hitta detta stycke..

"Bah!" Acheloos rodnade så att den blå huden blev lila som en aubergine. "Det är inte en bok."
Han sparkade i vattnet. Som en miniatyrraket sköt en skriftrulle upp ur floden och landade framför honom. Han öppnade den med klövarna. Det nötta, gula pergamentet rullades upp och det var täckt med bleknad skrift på latin och utsirade handritade illustrationer.
"Det här är en bok!" sa Acheloos. "Å, doften av fårhud! Den eleganta känslan när rullen öppnas under klövarna. Man kan inte kopiera det med en sån där."
Han nockade förolämpat mot Jason guidebok. "Dagens ungdomar och era nymodiga manicker. Bundna sidor. Små kompakta textrutor som inte alls är klövvänliga. Det där är en bunden bok, en b-bok, om man så vill. Men det är inte en traditionell bok De kommer aldrig att ersätta de hederliga gamla skriftrullarna!"

Fler smakbitar kan ni som vanligt hitta hos Mari på Flukten fra virkeligheten.

Äntligen ska jag ha en utlottning

Nu har det blivit min tur att lotta ut ett litet bokpaket. Det är inte en bok, det är inte två böcker utan det är faktiskt fyra böcker som ska få nya hem. Men för ärlighetens skull så är det två bokpaket.

Jag råkade få hem några för många böcker Rick Riordans böcker Den försvunne hjälten och Den fänglsade guden. Jag älskade böckerna så kolla gärna in min recension. 

För att vinna ett fint bokpaket innehållande båda dessa böcker så behöver man:

1. Kommentera detta inlägget (ha med någon form av kontaktuppgifter så jag kan nå vinnarna).

2. Tipsa om utlottningen på er blogg så att det blir fler som deltar.

En lott för varje punkt med andra ord. Tävlingen slutar onsdagen den 13 maj klockan 23,59. Då har jag en hel långhelg på mig att dra vinnare, och kontakta dessa.

Lycka till

Tack till Bonnier Carlsen som gjort utlottningen möjlig!