Veckans bokbloggsfråga: v 42

Det har blivit dags att besvara veckans bokbloggsfråga som Carola på Barnboksbloggen förser oss med.

Hur ser din familj och dina vänner på ditt bloggande och läsande? Är de nyfikna, stöttande och glada för ditt intresse eller tycker de att det tar alldeles för mycket tid och energi? Hur bemöter du detta i så fall? Ser du själv till att prioritera ditt intresse även om omgivningen inte är stöttande?

Det här med mitt läsande har inte alltid uppmuntrats. När jag var yngre och bodde hemma så kunde det hända att boken blev ryckt ur mina händer medans jag läste. Till föräldrarnas försvar kan jag väl säga att de förmodligen vill se något annat av mitt ansikte än en panna som stack upp över bokkanten någon gång då och då. Till exempel vid måltider. Nu för tiden är de lite mera förstående för mitt läsande, förutom att de tar för givet att jag inte gör något annat på dagarna än att läsa, vilket inte är sant. Bloggen däremot tycker de är jätteroligt.
Han jag bor med nu för tiden är ordblind och har aldrig läst en skönlitterär bok frivilligt i hela sitt liv. Därför tycker han att jag är makalös som hela tiden ska sitta och läsa och han har absolut ingen förståelse för att det är mitt sätt att koppla av. Han tycker istället vi ska spendera all ledig tid framför en skärm, dator eller tv spelar inte så stor roll. Ibland kanske han har rätt, för ibland kanske jag skulle behöva slita mig från böckerna och faktiskt umgås lite med honom. Men det finns ju roligare sätt att göra det än framför en skärm. Så man skulle faktiskt kunna säga att böckerna ställer till en del problem här hemma och en del onödiga diskussioner. Det ska däremot tilläggas att bloggandet är han väldigt stöttande i.
När det kommer till vad mina vänner tycker om det hela så kan jag egentligen inte svara på det. Det är ytterst sällan det kommenteras och diskuteras när vi väl träffas. En del har väl visat ett svagt intresse och nyfikenhet för det hela men mer än så blir det inte.