Författarintervju: Fredrik Backman

Idag ser jag väldigt mycket fram emot att bjuda er på min första författarintervju är på bloggen, och det är inte vilken författare som helst som har valt att svara på mina frågor. Fredrik Backman tog mig med storm när jag först läste En man som heter Ove och efter det så har jag älskat precis allt han har skrivit, från blogginlägg till böcker. Nu är han aktuell med Björnstad som jag har skrivit en recension på här. Så det är med stort nöje jag bjuder er på hans svar.

Hej Fredrik!

Till en början vill jag bara börja med att tacka för ytterligare en helt fantastiskt bok som verkligen har fått mig att tänka och känna. Björnstad är ju definitivt en mörkare bok än dina tidigare. Hur kommer det sig att du valde att dra ner på humorn som trots allt har varit lite av ditt kännetecken i tidigare böcker?

Det var ingenting jag bestämde mig för, egentligen. Jag tänker inte riktigt så när jag börjar skriva, även om jag har förstått att många har fått det intrycket av mig. Jag tänkte inte "nu ska jag vara allvarlig", jag tänkte "det här är en berättelse, hur berättar jag den så att folk fattar vad jag menar?". Min första ambition är alltid bara att berätta en historia, det går först. Alla annat, språket, tonen, formatet, omfånget, får anpassa sig efter det. Så olika historier måste berättas på olika sätt. Just "Björnstad" handlar om saker som jag verkligen, verkligen ville skriva om, men om jag hade langat in 300 roliga historier och oneliners i den så hade de nog ställt sig i vägen för berättelsen. Så jag försökte skriva det här lite rakare och allvarligare än jag skrev mina tidigare böcker. Det var givetvis skitsvårt bitvis, för det ställde helt andra krav på mig, men jag måste ju försöka utvecklas också, det är väl hela poängen med att hålla med någonting? Jag måste ju försöka bli bättre och lära mig nya saker och det enda sättet man kan göra det på är ju att försöka förändra sig ibland och göra grejer man absolut inte behärskar. Jag vet inte alls vad folk kommer tycka om "Björnstad", men jag kommer alltid vara väldigt glad att jag skrev den. Jag jobbade väldigt hårt och letade upp ganska många begåvade människor som gav mig hård kritik och jag lärde mig väldigt mycket av det.

Kändes det inte lite riskabelt att ägna en bok åt hockey? Jag förstår absolut tanken bakom det men för många - icke idrottsintresserade - kan det nog kännas lite avskräckande att läsa en bok om just sport. 

jag kan förstå att du ställer frågan, men om jag började resonera så när jag skulle börja skriva en historia så skulle det nog vara dags för mig att lägga av. Då får jag börja sälja glass eller skruv eller något istället. Jag är inte en tillräckligt bra skribent för att kunna fejka känslor, så jag kan bara berätta det jag själv verkligen brinner för att berätta. Jag ger varenda bok absolut allt jag har men när jag är färdig så är jag färdig. Hur många som sedan potentiellt kommer läsa den eller vad någon recensent på en tidning kommer tycka är helt ärligt ingenting man får tillåta sig själv att fundera för mycket över. Man måste tvinga bort de sakerna ur skallen, för annars skulle man aldrig våga skriva någonting alls. Det går aldrig att förutse vad människor kommer tycka om böcker, för böcker bygger helt och hållet på känslor: De känslor som den som skriver plöjer ner i ena änden och de känslor som läsaren är beredd att plöja ner i andra änden. Men...jo...det är klart att du kanske har rätt jag borde ha tänkt på det där. Det kan ju mycket väl visa sig att ingen vill läsa en bok om hockey. Och då kommer säkert marknadsavdelningen på mitt bokförlag kasta hårda grejer på mig. Men jag tänker väl så här: Jag hoppas att om jag älskar någonting tillräckligt mycket så kanske jag kan berätta det med en entusiasm som smittar av sig tillräckligt mycket på dig för att du ska orka läsa tillräckligt många sidor för att upptäcka att det här egentligen inte är en historia om hockey. Det är en historia om människor.

Jag har förstått efter att ha följt dig ett tag i olika sociala medier att idrott är något som är viktigt för dig. Hur mycket av dig själv och dina intressen speglas i böckerna?

Extremt mycket, förmodligen. Böckerna är ju inte separerade från mig, de är en förlängning, skrivande är mitt jobb och min hobby och min besatthet och mitt största fritidsintresse på samma gång. Så allt jag är och allt jag tänker på och allt jag upplever hamnar ju på ett eller annat sätt säkert i mina texter förr eller senare. Och min relation till idrott har alltid haft samma grund som min relation till litteratur: Den är verklighetsflykt. När jag var liten och var ganska ensam och ganska rädd för allting och hade ganska mycket ångest och inte riktigt begrep hur man gjorde för att få vänner så var en cupfinal i fotboll lika magisk för mig som en saga om trollkarlar och drakar och episka fältslag. Jag älskade klädskåpet som ledde till Narnia, men jag hittade det där klädskåpet i omklädningsrum bredvid grusplaner och idrottshallar också. Kärleken har alltid varit densamma. Jag har kroniskt svårt för verkligheten, sport och böcker är de bästa kompisar man kan ha då.

Hur fick du idén och inspirationen till just Björnstad?

Den har funnits där ganska länge, på olika sätt. Om man gillar sport så mycket som jag gör så blir det väl oundvikligt. Jag har alltid velat skriva något om ett lag och en klubb, om allt jag älskar med den samhörigheten. Men jag försökte väl också skriva något här om allt det som kan gå åt helvete i den miljön, när allt av värde börjar mätas i vinster och framgång. Det blev en rannsakan av mig själv, på många sätt för den kultur man älskar villkorslöst när man är nio är en kultur som man måste kunna se mer kritiskt på när man är trettiofem. Som min farmor brukade säga till mig: "Det är meningen att du ska bli smartare när du blir äldre, Fredrik. Annars finns det ju ingen poäng med det."

Jag har förstått att det kommer att komma fler böcker om den lilla staden. Hur många böcker är det tanken att det ska bli?

Jag vet inte riktigt än. Vi får se. Men det blir åtminstone en till, som kommer ut nästa år, och när jag är färdig med den kommer jag nog kunna ge ett bättre svar.

Som blivande förälder och som arbetande inom förskoleverksamhet så finner jag stort intresse i hur du skriver om just föräldraskapet. Jag tycker att du visar stor respekt för barn och ungdomar och verkar i högsta grad ta dem på allvar. Är det något som du själv funderar mycket kring när du skriver?

Nej, det är det nog inte om jag ska vara helt uppriktig. Jag försöker nog inte tänka "det här är ett barn och det där är en vuxen" utan kanske mer utgå ifrån att det här är en människa. För... eller.. ja, vad fasen, jag kan ha fel här, men jag tror inte att det som pågick inuti mig när jag var nio egentligen är så otroligt annorlunda från det som pågår inuti mig nu. Jag tror bara att jag har blivit lite bättre på att formulera mig och lite bättre på att låtsas inför andra vuxna att jag vet vad jag håller på med. Men insidan, frågorna och rädslorna, är nog på många sätt desamma. När jag var nio funderade jag mycket över hur jag skulle göra för att passa in, och jag var väldigt rädd för döden. Och så är det ju fortfarande. Grundpremisserna har inte ändrats. Så jag anpassar inte insidan av karaktärerna efter deras ålder heller, jag anpassar nog bara vad de gör och hur de pratar. och sen försöker jag ställa frågor: Vad älskar den här människan? Vad är den här människan rädd för? Vilken dag var den värsta dagen i den här människans liv? Och sen försöker jag berätta något om det. Processen är densamma oavsett ålder då, tror jag.

Och eftersom jag tycker så mycket om hur du behandlar just barn i dina texter - finns det kanske tankar på en barnbok?

Jag har skrivit några stycken. Två av dem la jag faktiskt upp på bloggen för några år sedan. Men jag har inte publicerat några i bokform än. Vi får se hur det blir med det. De är på sätt och vis en väldigt intim grej mellan mina barn och mig fortfarande, så jag kanske håller det där ett tag till.

Så lite om skrivprocessen. Vilket är det absolut roligaste med att skriva böcker och vilket är det allra svåraste?

Det är samma svar på båda frågorna: Att man måste känna saker hela tiden. Att man aldrig kan bli avtrubbad. Om man ska skriva om något riktigt jobbigt som en karaktär går igenom i en historia, och det börjar snudda vi jobbiga saker i ens eget inre, då är ju impulsen att stänga av och byta kanal liksom... som man gör med alla andra tunga grejer när det blir för mycket. Men om man ska skriva en bok måste man göra tvärtom, då måste man stå kvar och börja gräva i det där istället. sina egna rädslor och otillräckligheter, det blir som oövervakad terapi, och det kan ju knäcka en. Och sen helt plötsligt är klockan fyra och då ska man hämta barnen på förskolan och bara slå om och försöka vara en normalt fungerande person. Det är väldigt svårt att stänga av allt som händer i huvudet ibland, så är det nog för alla som jobbar med något de verkligen älskar.

Jag har nu läst alla dina böcker och det är absolut inte svårt att identifiera sig med dina karaktärer. Jag ser mig själv mest som en Britt-Marie. Slutligen undrar jag bara - vem ser du dig mest som av alla dina karaktärer?

I grund och botten är jag nog mest lik Elsa, men jag är inte alls lika smart som hon. Hon är den där sjukt begåvade, kvicktänkta kompisen som jag önskar att jag hade haft när jag var sju. Vi delar rädslor och ängslighet, samtidigt som vi båda två har en helt obefogat stor tilltro till vår egen förmåga. DEe är både vår förbannelse och vår välsignelse.

Och med det tackar jag Fredrik och ser med nöje fram emot nästa bok. Tack även till Piratförlaget som hjälpte mig anordna intervjun.