Veckans utmaning: Att hantera sina rädslor

Den här veckan pratas det om rädslor på Kulturkollo och jag tänkte att jag skulle ge mig in i den leken. Det kommer inte att bli helt lätt för det känns på många sätt ganska så utlämnande men jag ska göra vad jag kan.

Veckans utmaning på temat rädslor handlar om att berätta hur man kan hantera dem. Du får gärna dela med dig av en av dina rädslor. Det kan vara både stort och smått. Kanske är du rädd för höjder, clowner eller spindlar? Berätta också med dig av hur du hanterar, eller försöker hantera, din rädsla. Har du kanske något bra eller stärkande citat att lyfta på temat?

Jag ser inte mig själv som en speciellt rädd person. Brukar säga att jag är rädd för ormar och stanna där ungefär. Det stämmer kanske inte helt och hållet, inte vad det gäller något. Ormar är jag kanske rädd för men mest tycker jag att de är jäkligt obehagliga. Däremot älskar jag drakar som på något sätt kan sägas vara släkt och det är ju väldigt lustigt.

Anledningen till att jag intalar mig själv att jag inte är rädd är nog egentligen så pass enkelt att jag inte vill se mig själv som en svag person, och inte heller vågar jag ta till mig att det finns saker som skrämmer sk*ten ur mig. Just nu är det förlossningen som hägrar. Jag är inte rädd för själva förlossningen som sådan - smärta tror jag att jag kan stå ut med. Men rädslan för att något skulle hända som inte på förhand går att förutse där absolut värsta scenariot är så hemskt att jag inte ens kan tänka tanken, än mindre skriva den. Detta är något som ständigt ligger och gnager där i maggropen.

Hjälplöshet är en annan sak som jag nog i ärlighetens namn är lite rädd för. Det kan återigen kopplas till att jag ser mig själv som stark. Lite ensam är stark syndromet. Har otroligt svårt att öppna upp mig för människor, ställa frågor där jag kan upplevas som dum. Jag har till exempel absolut inga svårigheter att ställa mig upp och prata för stora folksamlingar - detta för att jag då oftast vet precis vad jag pratar om och är trygg i min roll. Men att socialisera i en liten grupp där jag känner mig mer bedömd blir betydligt svårare. Här känner jag mig hjälplös och svag och det tycker jag inte om. Det är jag rädd för.

Så skräm mig med vad som helst egentligen bara inte med mig själv. Jag är min egen största fiende i det avseendet och det är svårt att bara erkänna att det faktiskt okej att vara rädd och att tycka något är jobbigt.

Om vi sedan kommer till att försöka hantera sina rädslor så tycker jag att det är ganska så uppenbart vad jag gör. Jag drar helt enkelt filten huvudet, sticker huvudet i sanden och sen ignorerar jag allt fullständigt. Inte det bästa sättet, och i förlängningen är jag rädd att jag på så sätt kommer skada mig själv eller mina nära på något sätt. Men det ignorerar vi det också till vidare.